Livet med mina underbara prinsar!

Då var det år 2012 nu,och det är så längesen jag skrev att jag knappt vet vart jag ska börja!
JO, kanske med att skriva om varför jag skrivit så väldigt sällan här?
Det är för att jag haft fullt upp hela dagarna. Från morgon till kväll. Barnen tar upp all min vakna tid, och på kvällen så är det också fullt upp eftersom Melvin är vakn till nio eller tio på kvällen. Och när han väl somnat så sätter jag mig framför tv:n i typ 20 minuter och sedan är det läggdags här i huset. Men så är det just nu.

Men just nu när jag skriver så är Melvin med sin pappa hos farmor o farfar och hälsar på ett par timmar. Dennis sover i vagnen och jag sitter här nu och ska försöka skriva lite.

Melvin har haft jullov i några veckor nu, det var väl behövt för både han och oss. Han har blivit mycket lugnare och jag har blivit mycket lugnare då jag har kommit in i tvåbarnslivet nu. Det tog sin lilla tid, men nu är det underbart. Har varit underbart alltid men det har också varit stressigt och mycket tankar att reda ut för mig.
Men nu så har jag hittat mitt sätt att vara i vardagen när jag är ensam på dagarna med mina prinsar.
Jag hamnade nog i en stress vardag där jag inte visste vart jag skulle börja. För jag ville hinna med allt! Barnen, hemmet, att laga mat, diska, tvätta, hänga upp tvätten, ha det städat och jaa, allt detdär gjorde att jag tog hemmet för allvarligt. Nu har jag börjat se att det inte gör något om man tar disken och allt annat tråkigt sedan. Barnen kommer först. Jag spenderar nu främst all tid med dem. Och då flyter allt det andra på. Jag har kommit in i rutiner med nästan allt och det känns så skönt. Och underbart att kunna få se mina fina barn utvecklas och leka och att vi bara har det mysigt tillsammans. Stunderna kommer då jag kan fixa med disk, tvätt och städ men det viktigaste är att jag tar tiden att se barnen. Så tänker jag nu, och det fungerar.
Melvin var lite busig ett tag,  och ville ha uppmärksamhet 24 timmar om dygnet känns det som. Men jag gav honom mer uppmärksamhet och han hjälper till med Dennis. Han hämtar blöjor, ger honom nappen och får mata honom ibland. Jag och Dennis brukar sitta på en filt i hans rum och leka tillsammans med honom.
I början när Dennis var nyfödd och i mina ögon pytteliten så var jag väldigt orolig och rädd att något skulle hända så jag lät kanske inte Melvin vara delaktig på det sätt som jag tänkte när Dennis låg i magen. Men det är kanske inte så konstigt att jag var så rädd och orolig med tanke på det vi varit med om tidigare. Men mer om dessa känslor i ett annat inlägg.

Idag är det dan före dopparedan och vi har haft en mysig dag. Promenerade ner till byn för att handla lite. Vi mötte Anna-lena och Felicia på vägen! :) Melvin blev så glad eftersom han saknat sin lilla kompis. Direkt de såg varanda så lös de upp och sprang och busade och lekte, kärlek i mammas hjärta!
De följde med oss på en liten promenad till bankomaten, men där såg jag att jag glömt min plånbok hemma. SÅ vi följdes åt hem, de bor alldeles i närheten av oss. Så de gick hem och vi gick hemåt och hämtade min plånbok. Och sedan traskade vi nedåt igen och handlade. Köpte de allra sista julklapparna. Sedan gick vi hemåt.
När vi kom hem fick Dennis mat, och jag och Melvin började sedan laga Janssons frestelse med köttfärs, smaskigt blev det! Men jag missade på saltet. Är alltid väldigt försiktig med att salta! Men denna gången smakade det fööör lite, så nu vet jag det :) Efter att vi gjort janssons frestelse så gjorde Melvin och Markus rischoklad som vi ska ha me oss imorgon till farmor o farfar. Blir nog jättebra detta! Nu måste jag packa in de sista julklapparna. Melvin är så förväntansfull inför morgondagen!

Idag är det dan före dan före dopparedan. Torsdagen den 22 december :)
När jag ser dagens datum så blir jag alldeles varm inuti. Det ska bli så mysigt och speciellt att få fira denna julen, eftersom det är Dennis allra första jul.

Jag har nu köpt nästan alla julklappar, blev en hel del och så mycket fint till mina barn! Jag hoppas att Melvin kommer att blir glad på julaftons morgon när han går upp och ser alla klapparna som kommer att ligga under granen. Jag hoppas och önskar att denna julen kommer att bli mysig! Jag har köpt en hel del julklappar till Melvin och Dennis. Men jag skulle vilja köpa ännu mer :) Men men, man får vara lite sparsam också, för det kommer ju dagar även efter jul då man behöver pengar :)

Nu ska jag bara packa in alla julklapparna och det tänker jag göra idag.
Sedan när Markus kommer hem från jobbet ska vi åka till lilla Vanessas grav.
Jag tycker att detta känns så svårt. Att hon ligger där och inte får följa med oss hem, inte får vara med och fira jul. Det är barnens högtid. Kan se hur Melvin, hon och Dennis skulle stått i fönstret på kvällen och titta efter tomten, du är så saknad älskade Vanessa, om du bara visste!

Imorgon ska iallafall jag och barnen ha en egen liten uppesittarkväll. Blir att lyssna på julmusik, titta på granen och bara mysa lite extra. Så kommer Markus hem också, han ska nämligen ut i julhandeln imorgon för att köpa julklappar. Haha, jag är verkligen den som är tidigt ute för att slippa denna julstress. Medans han köper julklapparna dagen innan julafton. Det är absolut inget fel i det, det var inte så jag menade. Men kvällen före jul är det verkligen mysigt att bara ta det lugnt och mysa och slippa trängas i affärer. Är glad att jag är klar med mina julklappar :)

Julkorten och inbjudningskorten blev bra :) De kom fram dagen efter att jag skickat dem.
Alla blev glada och tyckte att de var så fina. Då blev jag glad :)

Nu är det bara några små saker kvar innan julen står för dörren! :)


Mina gulliga små tomtenissar! Mammas gulliga prinsar!

Nu låter jag säkert som en riktigt deppig person men jag måste få ut detta.
Ibland så tänker jag så hemska och jobbiga tankar. Jag vill verkligen bli glad igen. Jag är glad, det är jag verkligen! Men jag menar att jag vill bli av med denna psykiska stress och oro som funnits i mig i flera månader. Jag är världens lyckligaste mamma, men jag bär även en stor sorg inom mig. Och jag håller nu på att försöka leva med förlusten av min älskade dotter. För jag vet att jag måste finna en plats inom mig där hon får finnas, men jag vet också att jag måste lära mig att leva med det. Och att kunna minnas henne utan att det vrider sig av smärta i min själ.

Imorgon är det föräldragrupp, och vi har fått inbjudan till det. Då träffas mammor/pappor och små bebisar som är födda runt samma tid som Dennis är född. Jag tycker att det ska bli underbart att gå dit, det tycker jag. Att få göra detta tillsammans med Dennis.
Men så kommer denna "andra del" av mig som mår dåligt. För jag vet inte vad jag ska säga när vi ska prata om förlossningar. Jag tycket att det är väldigt smärtsamt att prata om det. Jag känner mig ensam om att ha varit med om det som drabbade oss. Det känns som att ingen förstår mig överhuvudtaget och jag känner mig så annorlunda.
Samtidigt så vill jag delta i saker, jag vill prata och berätta om vem jag är, prata om det vi varit med om. Vanessa är en del av mig- en del av oss. Vi älskar henne och hon är somsagt en del av den person jag är. Hon är ett av mina barn.

Och nu är Dennis här. Nu vill jag göra allt detdär mysiga och underbara tillsammans med honom.
Jag vill vara med i föräldragruppen, jag vill gå på babymassage, jag vill leva!

Fast om jag slutar att göra allt så himla komplicerat. Om jag är rak och stolt över den jag är, så finns det ingen annan som kan ta ifrån mig det.
Det handlar om att bli trygg i mig själv!

Godmorgon säger jag och Dennis efter att ha fått en underbar sovmorgon! Det händer inte varje dag att jag och lilla älsklingen är ensamma såhär på måndags morgonen. Men igår ville Melvin åka till farmor & farfar och somna där, som han säger :) Och det fick han ju självklart! Han tycker att det är mysigt! Och jag tar tillfället i akt och tänker hinna med de sista tråkiga sakerna jag ska ha gjort innan jul. Nämligen att skura golven, stryka julgardinerna och hänga upp dem och ta hand om tvätten i tvättstugan. Allt ska tvättas så att tvättkorgen ska vara tom innan denna dagen är slut. Så ska jag även göra massa köttbullar. Och emellan allt så ska jag mysa med min lilla bebis :)

Om jag ska hinna med allt jag ska göra idag så får jag allt sätta igång nu :)

Men vi hörs! Kram!

Jag känner mig usel som inte skrivit här på länge. Men jag har helt enkelt haft så mycket annat att tänka på. Det är så mycket som snurrat runt i mina tankar, så mycket jag behövt tid till att få fundera över. Och för varje vecka som går så blir jag bara lyckligare och lyckligare :) Är en härlig känsla!
Trött är jag också ibland :) Men försöker sova och vila emellan varven, speciellt när Melvin är på dagis. Då ligger jag och Dennis i sängen och sover och myser.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva, eller rättare sagt var jag ska börja.
Så jag gör somvanligt och tar det lite som det kommer.

Idag är det tisdag igen Melvin sover sedan en timma tillbaka, Markus nattar honom och Dennis sover i vagnen. Han ska äta snart igen, och jag ska ta en smörgås och se på Desperate housewifes som alltid på tisdagar.

Tänk att vi redan är inne i December månad, det går ju så fort nu!

Igår var mitt hjärta på teater med dagis. De hade sett en teaterpjäs som heter "Det var det fräckaste". Den hade tydligen handlat om en mullvad som hade en bajskorv på huvudet, så skulle han gå runt och fråga massa olika djur om något? :) Haha, det låter precis som en teater i Melvins stil. Det är hans humor på pricken! :) Hoppas att han skrattade massor med sina små söta kompisar!
Efter dagiset hämtade vi honom och tog sedan en promenad ner till byn där vi gick in på biblioteket och lämnade tillbaka böcker, så lånade vi sju stycken nya. Så nu klarar vi oss i en vecka till. Vi läser en bok varje kväll. Och det är en av de mysigaste stunderna på dagen :) Det och när Melvin somnat, då brukar jag lägga en filt och täcken och alla Dennis nallar på golvet, så lägger jag honom där så han får ligga och träna att ligga på mage o så. Så sitter jag på filten och dricker kaffe eller nåt och bara umgås med min lilla prins! :)
Sedan ser jag på tv, nåt bra program om det finns. Så somnar Dennis i min famn, då njuter jag! :)
Sedan så lägger jag honom och ser lite till på tv. Och sedan är det dags för nattmålet. Efter han fått det så går vi och lägger oss, sedan sover vi tills morgonen :)

Nu hör jag att han vaknat så nu får jag ta upp honom :) Kram!

Idag har vi haft en mysig dag. Har kännt mig gladare och piggare idag. Även om jag börjar bli förkyld eller nåt. Hoppas det inte bryter ut. Vill inte att Melvin och Dennis ska bli förkylda.

Imorgon fyller Markus år. Då ska jag och pojkarna gå och köpa en present och tulpaner till honom som han ska få när han kommer hem från jobbet! :) På kvällen ska farmor o farfar komma hem till oss och passa barnen så ska vi gå ut och äta pizza och gå på bio bara vi två! Ska bli lite mysigt och så ska det bli gott med pizza! :)
Nu ska jag krypa upp i soffan och äta godis. Dagen har varit mysig med massa promenader.
Dagen avslutades för Melvins del i sängen och jag och han läste böcker. En favorit blev om lill-nalle som skulle klä på sig. Så tog han på sig alla kläderna fel. Jackan på benen, och byxorna på huvudet o så vidare. Det tyckte Melvin var jätteroligt. Mammas älskling! Dennis är också helt underbar han också :) Just nu sover han me. Han skrattar och jollrar hela tiden :) Mammas prinsar!

Godnatt på er! Kram

Jag har kännt mig ledsen från och till den senaste tiden. Jag tänker för mycket. Min hjärna tänker hela tiden. Jag vet inte varför. Men nu har jag bestämt mig för att ge mig själv möjligheter att må bra. Jag ska ta hand om mig bättre. Det ska jag göra genom olika punkter.


* Skriva här om vad vi gör på dagarna, det får mig att må bättre.
* Prata ut om mina tankar.
* Beställa tid för massage, jag fick ett presentkort för över 2 år sen på massage som jag ännu inte tagit ut. Det ska jag göra nu.
* Jag skall endast umgås med personer som får mig att må bra.
* Jag ska ta hand om mig och bli starkare på insidan.

Förra veckan så promenerad jag och barnen ner till samhället efter dagis.
Vi gick till blomsteraffären och köpte granris, en jättefin ljungblomma och ett rosa blockljus.
Det hela var ganska inpulsivt så jag hade därför inte med kameran. Så jag har ingen bild att visa. Men efter att vi köpt sakerna så hämtade Markus oss så åkte vi ut till graven. Så gjorde vi det höstfint där.
Känns skönt att ha gjort det.
Och nån dag snart, tänkte nästa helg så ska vi åka och tända ett el-ljus som kan lysa nu under den mörka perioden, ska även ställa dit lyktan.

Förra onsdagen var jag ensam utan barnen för första gången nångång. Klockan 10 på morgonen befann sig jag och mina föräldrar och min lillebror i Håby kyrka för att vara med på en otroligt vacker begravning till vår vän till familjen. Kan man säga att en begravning är vacker? Fruktansvärt sorglig, men ändå vacker på nåt vis. Har aldrig sett så mycket blommor på en och samma gång. När jag var liten så bodde vi granne med ett underbart par. Jag brukade gå dit och hälsa på när jag var som i Melvins ålder, alltså 4 år. Jag älskade att hälsa på dem eftersom dom var så snälla. De bodde på en bondgård och jag brukade gå runt i deras ladugård och titta på djuren. Vi brukade hjälpa dem varje sommar med att ta in höet, vi fick åka hölass då. Mina föräldrar brukade hälsa på där ibland när vi blev äldre och då följde vi alltid med och åt godis och tittade på deras tv :) En gång när jag var liten och var arg på mamma och pappa så packade jag ner alla mina nallar och leksaker i en svart säck och så rymde jag dit :) Jag var arg för att mamma och pappa såg på tv och inte lekte med mig, så jag packade och rymde, hihi! :) När jag kom dit så såg jag på barnprogrammen, sen kom pappa och hämtade mig på cykeln :)
Kvinnan som vi var på begravning för var frun. När jag satt där på begravningen så tänkte jag på det paret som varit gifta och hållit ihop i nästan hela deras liv. Jag tänkte på att det som de fann i kärleken, det är det de flesta av oss söker. Vår andra hälft, den där personen som passar ihop med dig som en pusselbit, din själsfrände.  Jag beundrar dessa människor, det gör jag verkligen. Dels för att dem båda är två av de bästa och mest godhjärtade människor jag vet. Hon sa aldrig ett ont ord om någon berättade min mamma, hon sa alltid att den personen i fråga säkert gjorde sitt bästa. Det kallar jag godhet.
Jag skulle vilja ta bort mannens smärta, jag gjorde vad jag kunde genom att ge honom en kram och beklaga det som hänt. Försökte även få fram vad jag kännt för dem.

Barnen hade klarat sig fint utan mig den stunden. Dennis hade mest sovit och Melvin hade varit på dagis.
Tog även lite barnledigt efter begravningen då jag och min lillebror åkte till göksäter. Han skulle shoppa och jag skulle fälja med. Det blev tvärtom :) Jag fastnade vid bebiskläderna, like always :)
Sedan åkte vi faktiskt till ett matställe och åt :) Då hade Markus kommit hem från jobbet. Så jag kom hem lagom tills han skulle natta barnen :)

Kram

Min Älskade Prins :) Han vill prova min klänning och se ut som en prinsessa. Älsklingen!

Jag såg ett program på tv 3 som heter sanning och konsekvens, avsnitt 1 handlade om de bebisar som dör i magen i slutet av graviditeten. I programmet så fick två mammor berätta sin historia om hur de upplevt sin historia, de berättade om sitt öde om hur de förlorat sina små bebisar. Så gå in på tv 3 s hemsida och klicka er vidare till programmet sanning och konsekvens del 1 så får ni ta del av deras gripande livshistoria. Önskar att jag kan lära mig att länka sidor,då hade jag gjort det.
I programmet så berättar de om hur de kände minskade forsterrörelser i magen i slutet av graviditeten och de talade om detta för sin barnmorska som sa att det var fullt normalt att det kan kännas så i slutet av graviditeten eftersom det då är mindre plats för bebisen att röra sig på, denna information är fel!! Man ska känna bebisen lika mycket och VARJE DAG. Om man inte gör det så SKA MAN SÖKA AKUT VÅRD OCH ÅKA TILL FÖRLOSSNINGEN och OM man som mamma känner att NÅGOT är fel så ska man söka för det. Jag säger bara till Alla blivande föräldrar ATT OM NI KÄNNER ATT NÅGOT ÄR FEL MED ER LILLE BEBIS I MAGEN SÅ SÖK AKUT VÅRD för att kolla att allt är bra genom att få göra extra ultraljud!! Det kan rädda liv!
Jag tycker att det är sjukt att det inte görs fler ultraljud på våra bebisar i magen, det kan rädda våra bebisars liv.
Jag tror att i framtiden så kommer de att kunna rädda fler bebisar som Vanessa. Jag önskar det så mycket!

När jag väntade Vanessa så kände jag att hon var så lugn i magen. Men jag trodde att det kunde vara så eftersom jag hört saker som att "ingen graviditet är den andra lik" o.s.v. Det är fel, bebisen ska inte vara så lugn! Jag vet det nu. En bebis ska sparka och röra sig fullt och friskt varje dag. Om den inte gör det så kan något vara fel. Om den inte gör det så ska man söka för det akut och få göra extra ultraljud. Jag tänkte att min oro skulle släppa när Vanessa var född, hon föddes men hon levde inte. Att inte sjukvården forskar mer om varför bebisar dör i magen i slutet av graviditeten skrämmer mig. De dör utan orsak, utan att vi får en enda chans att rädda dem, de dör utan en förklaring! Varför?

Vi hade en så mysig dag igår jag och barnen! På morgonen så badade jag Dennis, han älskar att bada :) Då njuter han för fullt, lilla älskade prinsen! När han hade badat så fick Melvin bada. Efter det så bestämde jag att vi skulle baka bullar. Melvin var överlycklig för det :) Vi gjorde vaniljbullar. Sedan ville Melvin hälsa på farmor och farfar, och det fick han så vi ringde farmor och hon kom och hälsade på och han ville följa med och hälsa på farfar också. Lite jobbigt att han åkte men han ville ju det och jag kan inte säga nej om han vill.. Så han sov där. Han och jag har börjat prata om tomten och han hade skrivit ett brev som han o farmor skulle ge till tomten.

Imorse vaknade vi tidigt eftersom Dennis var hungrig. Jag hade planer på att hämta Melvin och ta en höstpromenad o allt. Så jag ringde på morgonen för att planera dagen men då visade det sig att de redan planerat sin dag. Dom skulle träffa sysslingarna klockan tre på dagen och efter det ville han sova över en natt till, så det var bara för mig att gilla läget ;) Jag saknar min Melvin jättemycket. Men men.. jag träffar honom ju snart!

Melvin är inne i en väldigt konstig period nu. Ena stunden är han stor och kan allt själv, nästa stund får han trottsiga utbrott då han mest skriker och bråkar, nästa stund är han liten bebis som vill ha närhet. Det är inte lätt att hänga med i svängarna då det kan förändras på en halv minut. Han har sina perioder på dygnet då han förvandlas till en liten kille som man inte vet alls hur man ska vara mot för han skriker och smäller i dörrar och är helt omöjlig tyvärr, men det går över för att sedan bli samma visa igen.
Han är underbar mot Dennis,jag ser att han älskar honom och det märker de även på dagis. Han älskar att hjälpa till hela tiden. Ge honom nappen och han vill gärna hålla honom. Det är mysigt :)

Förlossningen med Dennis är något alldeles speciellt. Från att den sista tiden i graviditeten gått med en ständig oro och rädsla så slutade vår graviditet med kejsarsnitt eftersom Dennis inte ville lägga sig tillrätta och eftersom det som hänt oss i tidigare graviditeten. Så i slutet av graviditeten blev det MÅNGA besök hos barnmorskan för att lyssna på hjärtljuden och för att se hur han låg. Han snurrade runt i min mage, in i det sista av graviditeten. Så två dagar innan planerad igångsättning var vi på Näl för att göra en bedömning om det skulle gå att starta förlossningen. Jag drabbades då av en stor ångest. Och från att ha inställningen att vara positiv och stark så bröt jag nästan ihop och ville inte att läkare eller barnmorskor skulle röra bebismagen!! Jag ville inte att det skulle göras ett vändnigsförsök eftersom jag blev rädd för eventuella risker med det. Jag var så nervös att jag mådde jättedåligt både fysiskt och psykiskt. Eftersom han låg ofta på tvären eller med rumpan före så bestämde vi oss för att göra kejsarsnitt.

Onsdagen den 17 augusti tidigt på morgonen hade vi tid för kejsarsnitt.
Dagen innan fick jag ducha mig med såndär stark tvål på hela kroppen och även håret. Allt det skulle man göra tre gånger på raken och sedan gå och lägga mig i nybäddad säng. Så det gjorde jag. Försökte se på en film lite halvhjärtat på kvällen för att kunna skingra tankarna och som hjälp för att kunna slappna av lite. Vi gick och la oss och tidigt nästa morgon gick jag upp och tog 3 alvedon med en klunk vatten. Det var det som de sagt att jag skulle göra som förberedelse för vad som skulle komma. Jag var så nervös att jag inte kände av min nervösa känsla längre. När vi kom fram till sjukhuset så fick vi komma in på ett rum som blev vårt den stunden vi var där. Jag fick klä på mig såndär vit skjorta och så var det dags. Fick träffa narkosläkaren och hon som skulle göra snittet. Fick möjlighet att ställa frågor o så. Och jag trodde att jag skulle dö. Jag har en ångest för sjukhus och jag vågar inte opereras och så egentligen. Så för mig var det som att gå emot alla mina rädslor. Men jag visste att han måste komma ut på något sätt och det viktigaste var att han kom ut utan att han skulle få ågon skada eller att det som hänt oss skulle hända igen. Så tänkte jag! Tiden gick och när jag pratat med narkosläkaren fick vi gå tillbaka till vårt rum där en barnmorska skulle sätta dropp och kateter och även ge antibiotika o.s.v. Synd bara att hon inte sprutade in det i ådran utan att allt kom ut i vävnaden så att hela min arm svullnade upp till nästan dubbel storlek!!
Jag blev körd i sängen till salen där kejsarsnittet skulle göras. När bedövningen väl var lagd så tappade jag känseln helt i benen och underkroppen. Efter det så tog det bara minuter innan jag hörde en liten pipig och alldeles underbar liten röst, ett pipigt skrik och sedan tog dem honom och visade mig, brevid mitt huvud höll de min alldeles underbara lilla prins och tårar av lycka rann nedför mina kinder. V
Sedan bar de iväg honom till ett rum brevid, eftersom han behövde lite hjälp med att komma igång med andningen. Det är tydligen vanligt att det kan bli så när de föds med kejsarsnitt. Lungorna är ju kanske inte berädda på att börja andas, och bebisen är ju inte helt berädd på att helt plötsligt bli utlyft ur mammas mage sådär. Det var en jobbig start, men ändå underbar. Underbar för att allt gick bra, för att han mådde bra. Men jobbig för att jag inte fick vara tillsammans med honom i början. Jobbig för att han fick vara kvar på neonatal avdelningen det första dygnet, och vi fick ligga på bb avdelningen. Jobbig för att han låg i kuvös och jag låg i sjukhussängen och kunde inte röra mig när jag skulle hälsa på honom på neonatal avdelningen för första gången. Jag fick ligga på förlossningen tills bedövningen släppte, och Markus var med Dennis på neonatal.
Sedan fick vi komma till bb och där fick vi eget rum, lite lyxigt :) Vi fick gå och hälsa på Dennis hur ofta vi ville. Den första dagen fick jag åka rullstol dit, men sedan klarade jag av att gå själv. Det gjorde vidrigt ont i såret de första dagarna. Speciellt smärtsamt va det när bedövningen släppte.
Efter ett dygn på neonatal så fick Dennis följa med oss till bb avdelningen :) Det kändes supermysigt!
Då var det jag, han och Markus och han fick en vanlig såndär plastsäng som bebisar ligger i :)
Då var det mysigt. Men skillnaden mellan av vanlig förlossning och kejsarsnitt är ju bl.a att man kan röra sig normalt efter en vaginal förlossning. Det kan man inte efter ett kejsarsnitt. Det är jättesvårt att ens vända sig om i sängen, det går inte att göra det förresten för det gör så ont. Jag kunde inte sätta mig upp själv så det var ju svårt att ta hand om Dennis, så Markus fick göra det en hel del och jag fick göra så gott jag kunde. Jag längtade så tills jag kunde ta hand om honom sådär naturligt utan att ha så ont.

Tiden på bb kändes annorlunda mot första gången då vi låg där och hade fått Melvin. Vi hade ju eget rum men det kändes inte sådär mysigt. jag såg inte så mycket av de andra föräldrarna, för jag var mest på rummet förutom sista dagen då jag gick ut och hämtade mat själv och badade Dennis i deras skötrum. Men det kunde jag hoppat över för han skrek och ville inte alls bada där :) Men hemma älskar han att bada! :)



Första gången jag får hålla lilla hjärtat. Jag är väldigt känslomässigt berörd på bilden. Minns känslan av att det kändes som en liten "chock". Plötsligt var han ute men låg i kuvös med slangar. Det gjorde ont i mitt hjärta just då. Samtidigt var jag såklart överlycklig att allt gått bra, han var hos oss och jag ville bara pussa och krama honom! Men alla slangar var ivägen. Så kändes det då.



I rummet på bb. Äntligen var han fri från sladdar, slangar och kuvös. Nu kunde vi bära honom och hålla om honom hur mycket somhelst :) Lilla skrutten :)



Haha, jag ser inte riktigt klok ut! Men somsagt så var det inte så enkelt att gå runt, att stå upp och att stå rakt. Här sköter jag iallafall om lilla prinsen inne på rummet V

På fredagen den 19 augusti så kom prins Melvin och hälsade på oss! Det var så mysigt. Men jag har nog aldrig kännt mig så rörd i hela mitt liv. Jag satt på en stol inne i rummet och väntade. Så öppnas dörren och in kommer min stora duktiga lilla älskade Melvin in där lite försiktigt. I handen har han en påse och hans ögon är stora och förväntansfulla. Så går han fram till sin lillebror och tittar på honom och så ger han presenter som han köpt med sig. En nalle, en mössa och en lite prydnadssak. Han hade skrivit och målat på paketpapperet. Åh, som han längtat efter sin lillebror! V





Älskar er! Melvin med nallen han hade med sig i present till sin lillebror. Dennis ser inte så happy ut på bilden kanske men ;) Underbara är de båda två, mina prinsar!

Hej hopp!

Här hemma går allt bra men det har varit lite oroligt den senaste tiden.
Dennis har fått diarré och han har haft det sedan i fredags. I fredags bajsade han upp mot 15 gånger, löst varje gång. Sedan har det varit runt 7 bajsblöjor varje dygn sedan dess.
I fredags kväll ringde jag 1177 och de sa att vi skulle åka in till akuten för att kolla så att han inte mår dåligt. Vi åkte in. En sköterska tittade på honom och tog tempen, ingen feber och han mår och mådde förövrigt bra :)
Sedan kom doktorn in och hon sa väl mest att så länge han inte är allmänpåverkad eller förlorar vikt så är det ingen fara. Sedan gick helgen och han bajsar många gånger om dagen. Måste även säga att jag inte ammar utan han äter ersättning och har gjort det hela tiden men inte tidigare haft såhär. Så igår gick vi till bvc och vårdcentralen. Vägde honom och han har gått upp jättebra i vikt! :) Han mår som en prins förövrigt, helt harmonisk och äter väldigt bra. Det är bara detta bajsandet som är lite jobbigt. En doktor undersökte han på vårdcentralen. Klämde på magen o sådär men sa att han verkar fullt frisk och att det inte är något att oroa sig för sålänge han inte har feber och är allmänpåverkad. Så nu har vi börjat med magdroppar varje dag. Och jag önskar så att hans lilla mage ska bli bra igen så snart som möjligt. För det är så tråkigt att han ska behöva bajsa såhär ofta. Min lilla älskling!