Livet med mina underbara prinsar!

Satt och tittade i h&m`s katalog nu. Hade inget att göra så det blev att jag satt o bläddrade i den. Tittade på kläder och tänkte på våren och sommaren, vårkläder & sommarkläder..värme o sol..o sådär.
Så kom jag längst bak i tidningen, började titta på sommarkläderna för barn.
Började se små flickor och små söta kläder. Började drömma mig bort till drömmarnas värld. Jag började fantisera om vad vi skulle ha köpt till Vanessa om allt hade varit så som det skulle! Hon skulle ju varit 10 månader i början av sommaren. Och fylla 1 år i slutet av sommaren! Fantiserade om hur underbart allt skulle varit. Vilka underbara små kläder hon skulle ha. Hur söt hon skulle varit. Hur lycklig jag skulle varit..Hur olycklig jag är för att jag förlorat henne, vi förlorade vår dotter, ett helt liv..Vår lilla tjej..Mammas lilla flicka.Åh vad jag saknar dig o längtar efter dig! Och det blir INTE lättare. Det är inte så att tiden gör att minnena suddas ut. För det vill jag inte heller. Vi har för få minnen och de minnen som finns får aldrig blekna ut, jag saknar henne!! Vilken ångest mitt hjärta bär. Vet ni vad det värsta är? Det värsta är när jag sitter och känner på hennes lilla hårlock, ångesten kommer över hela mig när jag förstår att hon har varit här, men hon har "lämnat" mig, och hon kommer aldrig mer tillbaka. Varför dog min dotter före mig? Det skall ju vara tvärtom. Jag förstår inte alla dessa prövningar...    
Men jag känner att jag vill komma ihåg alla minnen, skriva ner dem såfort jag får dem i mina tankar, lägga dem i en ask eller låda och sedan använda dem till minnesalbumet. Minnen har börjat dyka upp. Minnen från tiden då hon låg i min mage. Små saker som känslan av att vara ute på promenad i somras, vindarna, solen, värmen. Känslan av att bära min dotter inuti mig. Att leka med Melvin samtidigt som jag la handen på magen. Jag minns när vi satt ute och Melvin satt i sin gunga, jag satt och solade och vi åt glass. Vanessa låg i magen. Jag shoppade en hel påse med bara rosa små kläder, en vit spjälsäng som jag själv skruvade ihop och ställde upp i vårt sovrum för att vi skulle vänja oss vid känslan av att vara flera(och framförallt för att jag längtade såååå tills den dagen då det var dags för henne att födas och tills att få komma hem med henne). Jag levde för det, för henne och för Melvin. De var och är mitt allt. Nu sitter jag här och har henne inte här. Det är tyst, ingen bebis som skriker, ingen bebis som skrek överhuvudtagit. Min Vanessa ligger under jorden, på en kyrkogård..Nu måste jag sluta skriva för jag känner att för många känslor kommer, måste göra något annat för att skringra mina tankar. Ska se på en film, det är bra att göra något.