Att komma hem utan henne..
Första natten sov vi kvar på sjukhuset.
Vi fick en svagare tablett som skulle göra oss trötta så att vi skulle kunna somna.
Men jag kunde inte sova. Jag låg och tänkte. Men tabletten måsta ha gjort lite för jag var ju trött.
Jag hörde hur det kom in föräldrar till förlossningen. Jag låg som i min egen lilla dimma.
Tillsist somnade jag och sov några timmar. Vaknade på morgonen i samma sorg som när jag somnade in.
Jag satt i sängen, kunde inte göra någonting. Jag skulle borsta tänderna, men det tog halva dagen innan jag fick kraft att göra det. Jag satt bara i sängen och ångesten kom och gick hela tiden. Vi grät, pratade, grät och pratade hela tiden. Vi gick ut och tog lite luft. De sa att det var bra om vi kunde gå ut lite för att andas, komma ifrån sjukhusväggarna ett tag. Framåt kvällen gick vi utanför sjukhuset. Det kändes onaturligt och skrämmande!
I korridoren såg vi två nyblivna föräldrar med sin lilla bebis. Jag skakade inuti. Kände mig uttittat där ute, där jag gick med sjukhuskläder och mina ögon var helt svullna av alla tårar. Vi gick och gick. Det kom regn och på något vis så kändes det "lättare" utomhus. Jag kunde andas då.
Vi lämnade sjukhuset sent på kvällen. Det var alldeles mörkt ute, det åskade och ösregnade.
När vi lämnar avdelningen var vi helt ensamna. Vi började gå. När vi sedan såg en skylt där det stod "bårhus" eller liknande så började det tjuta i mina öron och det blev svart framför ögonen. Jag höll för öronen och blundade och sprang, och vi sprang ut och sprang till bilen. Jag satte mig i bilen och jag höll för öronen och blundade så hårt jag kunde och skakade. Jag hade panik och jag tror att det var ångesten som gjorde att det lät som ett larm i mitt huvud. Hela min kropp var helt spänd. Vi lämnade sjukhusområdet. Regnet öste ner och det lät ett ljud i bilen. Kändes helt overkligt men jag visste att vi hade överlevt det allra värsta och svåraste, att lämna sjukhuset utan vårt barn.
När vi kom hem så låg Melvin och sov. Jag stod länge i hallen, kunde inte röra mig! Men tillsist var jag tvungen att möta farmorn o farfarn. Jag tog steget och gick in i sovrummet där Melvin låg och sov så sött. Då bröt jag ihop igen och började prata om att hon skulle varit med nu. Alla bebissaker var borta, fanns inga spår av henne där hemma. Det var lite ommöblerat vilket kändes skönt.
Vi sov alla tre i sängen den natten, jag i mitten, det kändes tryggt och otroligt skönt att ha Melvin brevid mig igen.
Vi fick en svagare tablett som skulle göra oss trötta så att vi skulle kunna somna.
Men jag kunde inte sova. Jag låg och tänkte. Men tabletten måsta ha gjort lite för jag var ju trött.
Jag hörde hur det kom in föräldrar till förlossningen. Jag låg som i min egen lilla dimma.
Tillsist somnade jag och sov några timmar. Vaknade på morgonen i samma sorg som när jag somnade in.
Jag satt i sängen, kunde inte göra någonting. Jag skulle borsta tänderna, men det tog halva dagen innan jag fick kraft att göra det. Jag satt bara i sängen och ångesten kom och gick hela tiden. Vi grät, pratade, grät och pratade hela tiden. Vi gick ut och tog lite luft. De sa att det var bra om vi kunde gå ut lite för att andas, komma ifrån sjukhusväggarna ett tag. Framåt kvällen gick vi utanför sjukhuset. Det kändes onaturligt och skrämmande!
I korridoren såg vi två nyblivna föräldrar med sin lilla bebis. Jag skakade inuti. Kände mig uttittat där ute, där jag gick med sjukhuskläder och mina ögon var helt svullna av alla tårar. Vi gick och gick. Det kom regn och på något vis så kändes det "lättare" utomhus. Jag kunde andas då.
Vi lämnade sjukhuset sent på kvällen. Det var alldeles mörkt ute, det åskade och ösregnade.
När vi lämnar avdelningen var vi helt ensamna. Vi började gå. När vi sedan såg en skylt där det stod "bårhus" eller liknande så började det tjuta i mina öron och det blev svart framför ögonen. Jag höll för öronen och blundade och sprang, och vi sprang ut och sprang till bilen. Jag satte mig i bilen och jag höll för öronen och blundade så hårt jag kunde och skakade. Jag hade panik och jag tror att det var ångesten som gjorde att det lät som ett larm i mitt huvud. Hela min kropp var helt spänd. Vi lämnade sjukhusområdet. Regnet öste ner och det lät ett ljud i bilen. Kändes helt overkligt men jag visste att vi hade överlevt det allra värsta och svåraste, att lämna sjukhuset utan vårt barn.
När vi kom hem så låg Melvin och sov. Jag stod länge i hallen, kunde inte röra mig! Men tillsist var jag tvungen att möta farmorn o farfarn. Jag tog steget och gick in i sovrummet där Melvin låg och sov så sött. Då bröt jag ihop igen och började prata om att hon skulle varit med nu. Alla bebissaker var borta, fanns inga spår av henne där hemma. Det var lite ommöblerat vilket kändes skönt.
Vi sov alla tre i sängen den natten, jag i mitten, det kändes tryggt och otroligt skönt att ha Melvin brevid mig igen.
Kommentarer
Postat av: maria
Du är stark! Din lilla ängel kommer alltid finnas i din närhet!!!!
Trackback
