Livet med mina underbara prinsar!

Har precis tittat på första avsnittet av Desperate housewifes. Behöver skriva av mig..

Tänker så på dig hela tiden.Undrar vem du är och vem du hade blivit.Hur ditt liv skulle ha sett ut. Vad du var ämnad att göra. Sedan slår det mig att du inte finns. Inte fysiskt. Den lilla underbara kropp som växte i min mage och utvecklades till en liten flicka, den lilla kropp som vi älskar och saknar, den lilla kropp som var du,Vanessa. Vi skulle färdas på den vägen tillsammans, i nio månader. Sedan när vi skulle ses så fick vi inte träffas.Din själ var borta, fick aldrig träffa din personlighet. Kan bara föreställa mig dig. Dig som jag älskar allra mest!

Tittade upp mot himlen ikväll, såg ett flygplan långt däruppe. Fantiserade om första natten vi skulle haft tillsammans på jorden. Hur du skulle vara vaken och titta på mig, vi skulle ligga och bara titta på varandra och kanske gå ut i korridoren på bb, sitta i soffan och jag skulle mata dig så att du blev mätt och go. Vi skulle titta på varandra och jag skulle känna mig så stor på denna jorden, som mamma till två underbara barn. Du och Melvin fick inte det första mötet här på jorden,inte så som jag tänkte. När jag såg en stjärna falla för längesedan så önskade jag mig att jag skulle få dig. När jag fick veta att jag väntade dig så slog drömmen in. Jag minns den 5 maj förra året. Då fick vi veta att vi skulle få en dotter. Kan inte med ord beskriva hur jag kände mig. Så stolt,så överlycklig..så orolig! Inget FICK hända dig!Du var och är min lilla prinsessa.Jag gjorde allt för dig,det måste du veta!Det fanns så mycket som jag skulle visa dig och berätta för dig. Nu är du borta och jag har ingen liten flicka här hos mig.

Ibland när jag tänker fina tankar så känns du så nära mig. Det känns som om du pratar till mitt hjärta och hjälper mig i mitt liv. Jag vill alltid att du ska prata med mig! Och en dag så tror jag att jag får vara med dig. Jag tänker att det bästa sättet att hedra den man älskar som gått bort är att leva sitt liv fullt ut! Vet att det kanske låter "konstigt" att säga så. Men sedan sorgen drabbade oss så har det blivit att jag fått ett nytt sätt att tänka och att se på saker. Jag tror inte att man ska gömma sig själv, man ska vara sig själv. För jag tror att eftersom vi går här på jorden så har vi en mening här, man ska sträcka på sig och låta sin personlighet växa och så ska man lyssna till sitt inre. Inte vara rädd för andra människor, och man ska respektera sig själv.