Förlossningen Vanessa (känsligt inlägg)
Vanessa skulle varit 9 månader nu och snart 10 månader, och jag vet ju hur underbart härligt det är..Eller var att ha en sån liten going. När Melvin var 10 månader så sa han mamma för första gången, han sa det den 6 juni på min födelsedag. Han hade så söta kläder, och han gick ute med sin lära-gå vagn. Och keps på huvudet som va bak o fram vänd och små sandaler. Han gungade för första gången samma dag som vi köpte hans första riktiga skor. Vi puttade fart på gungan och han skrattade så härligt! Jag kan nu bara föreställa mig om jag hade haft Vanessa här. Kan se framför mig hur hon skulle gå runt här, eller krypa efter mig o jag skulle ta upp henne o pussa henne. Hon kanske skulle säga mamma, jag skulle busa o toka mig o få henne att le och skratta. Vi skulle suttit ute i gräset någonstans, ha fika med oss. Hon skulle sitta hos mig och hon och Melvin skulle busa o leka. *Jag blundar, inget av det hemskaste har hänt!!Jag har henne, hon lever, hon är här, hon ligger inne i sin säng och sover* Hennes rum är stort och när jag öppnar dörren så möts jag av rosa väggar med tavlor och väggar med söta små disneymotiv. En lampa med prinsessor. Tittar ner i hennes vita säng av trä och ser hur hon ligger och jollrar och tittar på världen. Jag tar upp henne, byter blöja. Hon har rosa byxor me fot och en söt klänning. Min prinsessa. Hon är lik mig, med bruna ögon, och hennes leende får mitt hjärta att smälta. Att ha två barn, mina två barn. Jag kommer aldrig att få ha dem båda hos mig. Och det beror inte på att någon har tagit henne ifrån mig, hon finns inte. Hon dog i min mage. Hon somnade in, mitt lilla hjärta. Jag minns hur hon sparkade så vilt i min mage kvällen den 4 augusti, dagen innan hon var beräknad att komma. Den kvällen så trodde jag och hennes pappa att ikväll kommer hon. Vi skulle precis börja ta tiden på värkarna. När det slutade. Fick ingen mer värk den kvällen. Jag tänkte då att det nog var förvärkar och att hon somnade i magen. Så vi gick och la oss, i hopp om att det snart skulle starta på allvar. Jag var nervös och rädd för förlossningen, ville att allt skulle vara över snart, att hon skulle födas. Dagarna efter det så var det ovanligt lugnt o stilla i magen. Vi hade ju varit på kontroll på bvc på kvällen den 4 augusti. Sista kontrollen innan beräknad förlossning. Allt såg bra ut och vi fick höra hennes hjärtljud, barnmorskan sa att hjärtat slog som vanligt och allt var som det skulle. Fick även höra att bebisen kunde bli lite lugnare i magen eftersom det inte fanns så mycket plats för henne att röra sig på. Med de orden så bestämde jag mig för att sluta oroa mig, och bara ladda mentalt och fysiskt inför förlossningen. Jag minns när vi åkte från bvc, jag gick in i affären för att köpa godis. Då i bilen så började smärtan i magen. Jag sa till Markus på skoj att barnmorskan nog klämde på Vanessa och att hon inte tyckte om det, för hon sparkade o rörde sig så. Barnmorskan hade känt på Vanessa så som de gör för att känna att hon var fixerad. Hon VAR fixerad. Det betyder att hon låg med huvudet nedåt och bara väntade på att det skulle dra igång. Jag gick in i affären och värkarna fortsatte. Jag hade ont i magen. Vi åkte hem och förberedde oss på att få åka in. Men det var då på kvällen smärtan avtog. Jag trodde ju somsagt att det var förvärkar, inget ovanligt alltså. Det var somsagt efter den dagen väldigt lugnt i magen. Jag kände en oro. Jag minns att jag tryckte på magen men fick ingen spark tillbaka. Men en känsla av att "Ta det lugnt, allt är bra, du har ju fått det bekräftat nu och hon är lugn för att de kan vara det såhär nära på förlossningen. Det är kroppen som laddar inför att hon ska födas. Jag läste på onsdagen om en mamma som födde sitt döda barn, och jag tänkte att det måste vara det värsta som kan hända. På onsdagen kom farmorn o farfarn o lekte med Melvin, jag och Markus tog en jättelång promenad. För att jag ville gå igång värkarna. Inget hände. Jag borde ha fattat!! Men kunde inte i min vildaste fantasi tro att min lilla bebis inte levde. Jag vågade inte knuffa på magen. Melvins födelsedag kom. Den 6 augusti. Jag hade gått över tiden 1 dag. Han fick presenter, vi tog en promenad. Jag tog ett kort på mig o bebismagen. När jag tittade mig i spegeln så sa jag till Markus att jag tyckte att jag såg sjuk ut. Jag mådde illa, jätteilla. Men läste att det är vanligt att illamåendet kommer tillbaka och jag kände mig sliten på allvar. Men jag tänkte "det är såklart att jag är trött när jag har ett småbarn och är höggravid och det är så varmt" Jag kunde knappt vända mig om i sängen, men även det är ju normalt. Men det jag minns nu är att magen liksom bara "följde med" i varje rörelse jag gjorde. Den höll sig liksom inte "uppe" själv utan det var fem gånger så tungt som i andra fall.
Så kom lördagen, jag vaknade tidigt av att jag hade ont. Smärtan, kom o gick! Det var dags. Jag packade om väskan för hundrade gången för att få med ALLT. Jag tog en dusch, stod o lät vatten rinna över magen. Värkarna kom men jag kunde hantera dem. Jag smekte magen men hon rörde sig inte. Paniken kom, men jag tänkte "nu har jag henne snart hos mig o all denna oro är över föralltid!" Jag gjorde kaffe och ringde till förlossninsavdelningen. De frågade om värkarna var samma som med Melvin, jag kände mig osäker. För med honom så var det annorlunda. Men vi fick såklart komma in. Bilresan dit gick bra, lyckligt ovetande föräldrar var vi då, som snart skulle få sitt livs värsta chock! Vi satt i bilen o jag andades igenom varje värk. Jag tänkte att min fina dotterr skulle födas en sånhär solig förmiddag som det var den dagen. Utanför sjukhuset mötte vi farmor oo farfar som tog med Melvin för de skulle ju passa honom den dagen. Klockan var runt 9. Vi gick in, men något stämde inte. Kan inte förklara men så kände jag! Jag började blöda, men även det är ju normalt! Det fick oss bara att tro ännu mer att det var dags. Vi fick komma in i ett förlossningsrum och jag låg där på sängen. Då började helvetet på jorden! Barnmorskan var osäker på hur Vanessa låg. Hon sa att hon verkade ligga på tvären. Jag och Markus tittade på varandra. Paniken började komma! Min första tanke var kejsarsnitt. Barnmorskan kunde inte svara på det än. Jag sa att hon var fixerad vid senaste kontrollen. Då sa barnmorskan "nej hon är inte fixerad nu." Känslan av att ligga där med oro och vara rädd, att inte veta hur det ska sluta är hemsk! Hon tog fram en ultraljuds skärm och vi tittade på Vanessa. Den bilden jag såg där på skärmen är så hemsk! Jag såg min bebis ligga där, men ingen pickade hjärta syntes. Det var det första jag frågade då "kan ni soma in hjärtat?!?" Barnmorskan försökte hitta hjärtljuden med en sån som man lyssnar på bebisens hjärta med. Hon letade men det var tyst! LETA MER FÖR FAN!!!!!!!Tänkte jag! LETA DÅ MÄNNISKA!!JAG DÖR! Då sa hon orden som fick mitt hjärta att gå mitt i tu föralltid! Jag hittar inga hjärtljud! Leta mer då! Hon ringde på akutlarmet som slogs på. DÄR just då försvann jag in i en..hur ska jag förklara, det kändes som om allt var en filminspelning där vi skulle spela in en hemsk tragisk film om två föräldrar som ska föda ett dött barn. En läkare kom in. Hon lyssnade och bekräftade direkt och sa bara orden "nej". Hon menade att bebisen inte levde. Markus ställde sig upp började gråta, gå runt i rummet. Jag grät men förnekade det!! "Vad fan säger du,du vet väl inte om hon lever,titta mer noggrant!" "Camilla, bebisen lever inte" DÅ började värkarna så fruktansvärt mycket! De tog över min kropp men världens kraft. Jag minns att jag sa "jag vill inte detta,ni måste göra kejsarsnitt och jag ska inte vara vaken" Markus frågade om det var möjligt, vi fick som svar att det är för riskabelt för mig, jag var tvungen att föda naturligt. Då kom en annan tanke, skulle jag dö? Jag tänkte på Markus och på Melvin. Skulle jag dö nu? Skulle jag sluta mina dagar så? Hade jag sett Melvin för sista gången? Jag fick bedövningar och lustgas. Allt kändes så overkligt. Jag ville bara bort därifrån. Att föda sitt barn samtidigt som man ska inse att det inte lever..finns inga ord som kan förklara den sorgen. Men jag tänkte såhär "jag VET att hon LEVER, och när hon föds så ska alla få se att hon visst lever,hon kan inte vara död, det är inte möjligt. Förlossningen var över.. Barnmorskan bar iväg henne och la henne på vågen. DÅ såg jag att hon inte levde. En livlös liten kropp. Med krulligt mörkt hår, Hon vägde 3800 g och var 54 cm lång. Vi var så chockade att hjänan inte fungerade alls. Jag minsn att jag sa "det har nog blivit något fel här, mitt barn lever, det ska inte vara såhär!" Barmorskan sa "dethär är er lilla flicka" De frågade om jag ville ha henne hos mig, jag va så rädd. Rädd för min egen ångest. Så jag fick henne till mig, de la henne brevid mig i sängen. Det tog tid innan jag vågade titta på henne. Men så tittade jag ner vid sidan av mig och såg då detta lilla fina huvud me massa hår, en liten kropp. Jag blundade, trodde att jag drömde och att jag nästa gång skulle titta o se att hon levde. Men jag tittade igen och igen men hon var helt stilla. Jag tog hennes hand i min, tittade på den, handen var så liten, så underbar, men den var vit som på en porslinsdocka. Jag tänkte på min enda önskan så om att få hålla hennes hand igenom livet, så som jag drömt om. Vi skulle ju vara tillsammans föralltid! Vi fick ett eget rum. Jag bad barnmorskan klä på Vanessa de kläder som skulle vara hennes första. Ett par rosa byxor med fot, en liten omlott-tröja med rosa små hjärtan och en filt och en liten rosa mössa. Sedan höll jag henne,tittade på henne, grät och sa "jag är så ledsen att du inte fick leva!!" Då i samma sekund så öppnades hennes mun. Och det började rinna blod ur munnen och ur ögat. Min ångest går inte att beskriva!! Hennes skinn hade lossnat eftersom hon hade varit död i min mage i flera dygn fick vi veta då. Att se sitt barn så är inget någon borde tvingas uppleva. Hon låg på sängen helt stilla. Jag bara satt och önskade med all min kraft att ett mirakel skulle ske, jag ville att de skulle ta dit den bästa maskinen i världen, göra vadsomhelt för att hon skulle leva igen. Tillsist komm de och hämtade henne, de kom med en vagn liggdel och la henne i den. Det var sista gången jag såg henne..
Vila i frid min älskade dotter-Vi ses!-Livet utan dig är inte ett fullt liv
Bild från Melvins födelsedag den 6 augusti förra året. Två dagar innan Vanessa föddes
Så kom lördagen, jag vaknade tidigt av att jag hade ont. Smärtan, kom o gick! Det var dags. Jag packade om väskan för hundrade gången för att få med ALLT. Jag tog en dusch, stod o lät vatten rinna över magen. Värkarna kom men jag kunde hantera dem. Jag smekte magen men hon rörde sig inte. Paniken kom, men jag tänkte "nu har jag henne snart hos mig o all denna oro är över föralltid!" Jag gjorde kaffe och ringde till förlossninsavdelningen. De frågade om värkarna var samma som med Melvin, jag kände mig osäker. För med honom så var det annorlunda. Men vi fick såklart komma in. Bilresan dit gick bra, lyckligt ovetande föräldrar var vi då, som snart skulle få sitt livs värsta chock! Vi satt i bilen o jag andades igenom varje värk. Jag tänkte att min fina dotterr skulle födas en sånhär solig förmiddag som det var den dagen. Utanför sjukhuset mötte vi farmor oo farfar som tog med Melvin för de skulle ju passa honom den dagen. Klockan var runt 9. Vi gick in, men något stämde inte. Kan inte förklara men så kände jag! Jag började blöda, men även det är ju normalt! Det fick oss bara att tro ännu mer att det var dags. Vi fick komma in i ett förlossningsrum och jag låg där på sängen. Då började helvetet på jorden! Barnmorskan var osäker på hur Vanessa låg. Hon sa att hon verkade ligga på tvären. Jag och Markus tittade på varandra. Paniken började komma! Min första tanke var kejsarsnitt. Barnmorskan kunde inte svara på det än. Jag sa att hon var fixerad vid senaste kontrollen. Då sa barnmorskan "nej hon är inte fixerad nu." Känslan av att ligga där med oro och vara rädd, att inte veta hur det ska sluta är hemsk! Hon tog fram en ultraljuds skärm och vi tittade på Vanessa. Den bilden jag såg där på skärmen är så hemsk! Jag såg min bebis ligga där, men ingen pickade hjärta syntes. Det var det första jag frågade då "kan ni soma in hjärtat?!?" Barnmorskan försökte hitta hjärtljuden med en sån som man lyssnar på bebisens hjärta med. Hon letade men det var tyst! LETA MER FÖR FAN!!!!!!!Tänkte jag! LETA DÅ MÄNNISKA!!JAG DÖR! Då sa hon orden som fick mitt hjärta att gå mitt i tu föralltid! Jag hittar inga hjärtljud! Leta mer då! Hon ringde på akutlarmet som slogs på. DÄR just då försvann jag in i en..hur ska jag förklara, det kändes som om allt var en filminspelning där vi skulle spela in en hemsk tragisk film om två föräldrar som ska föda ett dött barn. En läkare kom in. Hon lyssnade och bekräftade direkt och sa bara orden "nej". Hon menade att bebisen inte levde. Markus ställde sig upp började gråta, gå runt i rummet. Jag grät men förnekade det!! "Vad fan säger du,du vet väl inte om hon lever,titta mer noggrant!" "Camilla, bebisen lever inte" DÅ började värkarna så fruktansvärt mycket! De tog över min kropp men världens kraft. Jag minns att jag sa "jag vill inte detta,ni måste göra kejsarsnitt och jag ska inte vara vaken" Markus frågade om det var möjligt, vi fick som svar att det är för riskabelt för mig, jag var tvungen att föda naturligt. Då kom en annan tanke, skulle jag dö? Jag tänkte på Markus och på Melvin. Skulle jag dö nu? Skulle jag sluta mina dagar så? Hade jag sett Melvin för sista gången? Jag fick bedövningar och lustgas. Allt kändes så overkligt. Jag ville bara bort därifrån. Att föda sitt barn samtidigt som man ska inse att det inte lever..finns inga ord som kan förklara den sorgen. Men jag tänkte såhär "jag VET att hon LEVER, och när hon föds så ska alla få se att hon visst lever,hon kan inte vara död, det är inte möjligt. Förlossningen var över.. Barnmorskan bar iväg henne och la henne på vågen. DÅ såg jag att hon inte levde. En livlös liten kropp. Med krulligt mörkt hår, Hon vägde 3800 g och var 54 cm lång. Vi var så chockade att hjänan inte fungerade alls. Jag minsn att jag sa "det har nog blivit något fel här, mitt barn lever, det ska inte vara såhär!" Barmorskan sa "dethär är er lilla flicka" De frågade om jag ville ha henne hos mig, jag va så rädd. Rädd för min egen ångest. Så jag fick henne till mig, de la henne brevid mig i sängen. Det tog tid innan jag vågade titta på henne. Men så tittade jag ner vid sidan av mig och såg då detta lilla fina huvud me massa hår, en liten kropp. Jag blundade, trodde att jag drömde och att jag nästa gång skulle titta o se att hon levde. Men jag tittade igen och igen men hon var helt stilla. Jag tog hennes hand i min, tittade på den, handen var så liten, så underbar, men den var vit som på en porslinsdocka. Jag tänkte på min enda önskan så om att få hålla hennes hand igenom livet, så som jag drömt om. Vi skulle ju vara tillsammans föralltid! Vi fick ett eget rum. Jag bad barnmorskan klä på Vanessa de kläder som skulle vara hennes första. Ett par rosa byxor med fot, en liten omlott-tröja med rosa små hjärtan och en filt och en liten rosa mössa. Sedan höll jag henne,tittade på henne, grät och sa "jag är så ledsen att du inte fick leva!!" Då i samma sekund så öppnades hennes mun. Och det började rinna blod ur munnen och ur ögat. Min ångest går inte att beskriva!! Hennes skinn hade lossnat eftersom hon hade varit död i min mage i flera dygn fick vi veta då. Att se sitt barn så är inget någon borde tvingas uppleva. Hon låg på sängen helt stilla. Jag bara satt och önskade med all min kraft att ett mirakel skulle ske, jag ville att de skulle ta dit den bästa maskinen i världen, göra vadsomhelt för att hon skulle leva igen. Tillsist komm de och hämtade henne, de kom med en vagn liggdel och la henne i den. Det var sista gången jag såg henne..
Vila i frid min älskade dotter-Vi ses!-Livet utan dig är inte ett fullt liv
Bild från Melvins födelsedag den 6 augusti förra året. Två dagar innan Vanessa föddes
Kommentarer
Postat av: Lotte
Du skriver på ett sätt som verkligen berör, jag känner din ångest när jag läser... Blir själv frustrerad o arg! Varför ska detta hända?!
Ta hand om er o hälsa storebror Melvin :)
kram
Postat av: Victor
Vet inte riktigt vad jag ska säga, svårt.. Hemskt.. Overkligt..
Men någonstans ses ni igen!
Trackback
