Livet med mina underbara prinsar!

Idag firar vi mig o lilla plutten i magen som har gått halva graviditeten!!Yepp, går in i vecka 21 idag och om ni frågar mig så har tiden som varit gått fortare än någon annan tid någonsin!! :)
Lilla hjärtat i magen!! Vi LÄNGTAR! Och vi får hoppas att tiden går fort så att vi får ha dig här och pussa och krama dig!!! Puss puss puss, vi älskar dig!

Melvin är nu på dagis. Och idag är det fredag och det betyder att Melvins bästis får vara med på samlingen inne hos Melvin, åhh så mysigt för min lilla gubbe!

Igår var jag hos barnmorskan, eller jag var där både i förrgår och igår. Hamnade ju i en liten svacka av oro. Så när jag kom dit i förrgår så var Melvin med för han går ju inte på dagis på onsdagar. Vi fick lyssna på hjärtat på lilla liten och det hördes så fint så! 144 slag/minut. 
Så igår innan barnmorskebesöket gick jag till apoteket och köpte Renässans, för jag är så förkyld så att jag tror jag ska bli tokig! Sprayade flera gånger igår, och imorse började det lätta, men nu är man förkyld igen! Inte klokt detta!! Snälla förkylning, försvinn, lämna mig ifred!!
Åter till barnmorskebesöket! Vi lyssnade på hjärtat, 148 slag/minut. Vi satt ner och pratade en stund om min och Markus oro, om Vanessa och den graviditeten, om min graviditet nu, om känslor kring kärleken man känner till sitt barn. Och då förstod jag precis varför denna oron blivit värre efter att vi fick se honom på ultraljud:

Innan vi sett lilla pojken på ultraljudet så visste vi att det var någon i min mage. Vi visste inte om det var en välutvecklad människa, vi visste ingenting! Så första frågan vi ställde oss innan ultraljudet var: "Är det en liten människa?" Direkt vi såg honom där på skärmen så såg vi en liten liten bebis, med tio små fingrar och tio små tår. Vi kunde räkna hans fingrar och tår. När barnmorskan sedan sa att det är en lillebror i magen och vi gjorde undersökningen, och vi fick se hans ansikte, han gäspade och han borrade in sitt lilla huvud i min mage såg man. När vi såg allt detta så hände något stort inom både mig och Markus. Det hela blev väldigt verkligt. Redan innan så älskade vi ju såklart bebisen, men somsagt så blev det en annan känsla nu när vi sett honom! Vi kände båda två att vi älskar honom precis lika mycket som vi älskar Melvin och Vanessa. Och samtidigt som man knyter ann till någon, så föds även denna fruktansvärda oron. Vi kände bara "det får inte hända honom också något!" Det får bara inte göra det..

Denna oron är något som jag måste börja klara av att hantera, och jag börjar klara av att hantera den.
Det jag kommit fram till är att denna graviditet är min tredje och den är unik. Allt är bra hittills, jag mår bra, jag mår bra i denna graviditeten. Allt ser perfekt ut och vi har inte sett några tecken på att något skulle vara fel. Jag tror att det verkligen är meningen att denna lilla pojken ska få komma till oss, till denna världen. Och jag gör allt för att han och Melvin ska få långa och lyckliga liv. Som en symbol för lycka och för att få lov att känna lycka så gick jag och Melvin till leksaksaffären och Melvin fick ett pussel, och vi köpte 2 stycken söta och fina nallar till lilla liten! En blå nalle med speldosa som spelar godnattvisa, och en vit härlig, söt och väldigt mjuk nalle som ska bli hans första nalle. När jag känner mig ledsen eller orolig så lägger jag mig ner och spelar vaggvisan för lilla liten i magen, och då sparkar han mig :) Melvin är också med, han brukar krama lillabrors nalle och han spelar gärna vaggvisan för honom och så pratar han med honom genom min navel,hihi :) Han frågan ofta om lillebror sparkar i magen och så undrar han om jag blir glad då? Lilla sötnosen, då svarar jag att jag blir jätteglad då. Det tycker Melvin är lite kontigt varför jag blir glad, för man får ju inte sparkas säger jag ju :) Då får jag förklara att när bebisen sparkar så är det inte så, det är bebisen som rör sig och då känns det så bara :)
Vi älskar dig lill-bebis! <3