Livet med mina underbara prinsar!

Idag har jag kännt mig glad. Jag och Melvin har haft en mysig dag tillsammans.
Vi började dagen med frukost, bolibompa och sedan en morgon promenad med vovven.
Sedan lekte vi en stund i sandlådan men jag blev ganska snabbt sugen på att gå in då det blev supervarmt i sandlådan och jag klarar ju inte riktigt av det nu med stor mage o allt. Melvin protesterade inte, för jag mutade honom med en glass :) Hihi!
När vi kom in sedan åt Melvin en glass och jag började med maten. Idag blev det fiskbullar & potatis, Melvins favoriträtt :) Dagen fortsatte med lite tv tittande och att diska undan efter maten.
Sedan gick vi ut och promenerade till Melvins dagis. För Melvin skulle visa mig vad han brukar leka med ute när han är på dagis. Han var så duktig och söt och höll mig i handen hela vägen till dagis, och påväg dit så mötte vi Anna-Lena och Stellan så jag bjöd dem och barnen på Melvins kalas :) Känns ju roligt nu när det börjar närma sig och ännu mer roligt blir det ju om hans lekkompisar också kan komma då :)
När vi varit på dagislekplatsen en stund så kom Markus och mötte upp oss eftersom han slutat jobbet. Han hade handlat lite o så, så vi åkte med hem och lämnade varorna och väntade på att han skulle byta kläder. Sedan gick vi ut igen och åkte ner till torget och köpte glass och så gick vi och satte oss i hamnen och åt glass och tittade på alla båtar, sedan promenerade vi på bryggan. Tror att Melvin uppskattade det. Sedan åkte vi en bit och tittade på en annan badplats där vi inte varit förut. Och vi tyckte att det var så mysigt där, så dit åker vi absolut i helgen igen om det blir varmt väder.
På hemvägen gick jag in snabbt i affären och handlade lite. När vi kom hem åt vi kvällsmat och sedan nattade vi Melvin.
Markus åkte till sin mamma som är frisör, och hon klippte hans hår.
Jag skulle ha lite egentid men jag va inte upplagd för det utan det slutade med att jag började grubbla och det slutade med att jag satt och grät för att inte bebisen har vänt sig och ligger rätt. Jag tänkte på komplicationer och så började jag googla, och jag ska ALDRIG MER googla på sånna saker, för det är ju inga positiva tankar man får av det precis. Men ofta nuförtiden så kommer tårarna som en befrielse och jag blir sedan glad och positiv igen. Men jag är hellre ledsen och gråter ibland, för att sedan vara glad och positiv. Just nu känner jag mig väldigt trött. Jag önskar så att han ska lägga sig rätt, så kan jag släppa de tankarna och tänka mer på dagen då vi ska åka in för igångsättning. Jag tänker så mycket på allt som hänt och jag blir så sjukt orolig ibland. Medan jag oftast är lycklig och nästan flyger på rosa moln.

Nu är det dags att gå och sova så att jag orkar gå upp tidigt imorgon för att se på bolibompa :)

Igår hade jag tid på Näl för vårat sista planerade ultraljud och viktuppskattning av lilla hjärtat! Farmor och farfar var med och passade Melvins medans jag var inne och träffade läkaren. Innan jag kom in så fick jag gå en bit inne på sjukhuset, till en annan avdelning. Och tro det eller ej men jag försökte se det som träning att vänja mig vid att vara på sjukhuset igen utan att må allt för dåligt. Och det gick, mådde inte helt bra men jag tyckte att det gick bra iallafall. Jag måste tänka på framtiden och inte endast på det fruktansvärda som hänt. Det har ju hänt helt underbara saker där också. Det var ju där jag födde min älskade Melvin. Jag har gått på ultraljud där med lilla bebisen i magen som alla sett bra ut och det är ju stora underbara händelser.
Ultraljudet gick bara bra. Lilla bebis väger nu 2700 gram och han mår så bra så därinne. Men tror ni att han låg med huvudet nedåt? Nej det gjorde han inte igår minsann. Han låg på tvären. Men han hinner nog vända sig nedåt igen när han växer lite till och det blir mindre med plats därinne att röra sig runt på :) Om 3 veckor ska vi åka in och de ska göra en bedömning och det går att sätta igång det, och det hoppas jag att det gör. Då får vi ÄNTLIGEN träffa den lilla busiga bebisen därinne. Och då ska vi pussa och gosa med honom hela tiden!! :)
Efter besöket gick vi till kiosken och köpte glass :) Det tyckte Melvin och jag var mysigt :) Det är bra att göra mysiga saker, det får en att få nya mysiga minnen!
När vi kom hem så åkte vi med farmor och farfar hem och åt mat.
Sedan kom Markus dit och vi tog med sängen hem. Vi skruvade ihop den och ställde den inne i sovrummet. Melvin var så superduktig och hjälpte till. Så nu står sängen klar och väntar och väntar..

Imorse ringde jag och fick en tid hos våran barnmorska. Jag har kännt i dagar nu att magen förändrat sig lite. Har kännt att bebisen ligger med något uppåt och något neråt i magen :) Jag ville se hur han låg. Så vi fick en tid kvart i fem idag. Melvin var med och han var såå duktig!! Satt och ritade medans barnmorskan kände på min mage ;) Hon gjorde även ett ultraljud för att vara säker. Och direkt hon la ultraljudsmaskinen mot magen så såg vi hans lilla bebishuvud och det låg nedåt. Jag grubblade en hel del på om han skulle ligga med rumpan neråt och huvudet uppåt, har varit orolig för det, men säg vad jag inte har varit orolig för den senaste tiden?!
Jag har haft en del förvärkar de senaste dagarna, har en nu i skrivandets stund. Känns som mensvärk och så blir magen hård som en boll :)
Kan knappt fatta att om en månad så har vi två pojkar här hemma, ska bli underbart!
Jag såg på BB på tv:n nu ikväll och det slutade med att jag satt i soffan och grät. Allt känns så känslosamt just nu så jag vet inte vad... Kärleken till Melvin, Vanessa och Bebisen i magen. Glädjen över livet, den otroliga lyckan jag känner över att få vara gravid igen och att han snart är här, den obeskrivliga kärleken jag känner för Melvin, nervositeten och oron jag kännt i några månader och sorgen över min älskade Vanessa och tankarna och känslorna kring hur overkligt det har varit. Jaa, känslostormar i mitt hjärta.
Men jag vet att det kommer en dag snart när oron byts ut mot lycka!
Snart kommer den dagen, och fram tills dess så ska jag mysa med min familj så mycket det bara går.
Och jag ska försöka strunta i alla måsten och bara leva. Ägna massa tid åt min Melvin.
Nu har vi kommit en bit i städningen här hemma. Känns skönt.
Nä nu ska jag krypa ner brevid min lilla kille som absolut ville sova i mammas säng inatt :) Mysigt!


Denna bilden gör mig glad :) Haha, det är så roligt för det var en sommardag när Melvin skulle hålla en blomma och jag skulle ta en fin bild, så precis när jag skulle ta bilden så ville han bara busa så han gjorde en tokig och rolig min. Jag tycker att han ser rolig ut ;) Han är så busig! Hhihi

På midsommarafton var vi på Liseberg :) Det var jättemycket folk där den dagen och vi hade en rolig dag! Speciellt Melvin uppskattade det, och han ville åka mer än vad jag först trott att han skulle våga. Jag och Markus fick stoppa honom i vissa saker och säga att han får vänta ett tag, för han kunde inte riktigt acceptera att han skulle åka ensam i vissa saker, att inte mamma och pappa kunde åka med i allt.
Men vi åkte iallafall med så gott vi kunde :)


Karusellåkning :)


Farfars bilar med pappa :)


Farfars bilar med mamma :)


Snurr karusell med mamma :)


Mat paus :)


Godis :)


Ännu mera karusell! :)

Tack för denna dag mina älsklingar, hur mysigt somhelst!!

Tänk att det nu är 28 dagar kvar till igångsättning, och för att skriva ärligt om hur det känns så mår jag lite bättre nu. Jag försöker tänka bort oron och fokusera på det som är positivt. Jag vet inte, men jag tror att han kanske lagt sig med huvudet nedåt och jag önskar att de ska säga på ultraljudet på måndag att han ligger med huvudet nedåt. Då blir jag glad! Men det gäller att inte grubbla för mycket nu...
Vi har börjat förbereda lite smått för bebisens ankomst :) Och det känns helt underbart!
Jag plockade fram och tvättade hans kläder igår, de har hängt ute på tork idag och imorgon ska de vikas in i den garderob som ska bli hans! Har även lite mer kvar att tvätta, så ska vi hämta sängen hos farmor & farfar och skruva ihop den och ställa i sovrummet. Sedan ska madrassen i och den ska bäddas :) Förberedelser är så mysigt!
Vi håller även på att sorterar/möblera om och städar här hemma. Kan vara skönt med lite förändring. Jag orkar inte så mycket. Känner mig mest tjock och klumpig med min stora mage men vi hjälps åt när vi orkar :)
Snart fyller Melvin 4 år. Kan inte fatta att han blir så stor min lilla prins. Men han är och kommer ALLTID att vara min lilla prins! Som jag älskar mest i hela världen!



Tjock och gravid :)


Mammas älskade gulleplutt!


Min gosiga nallebjörn :)

Igår var jag hos barnmorskan. Tog en del prover hb, blodsocker och urinprov. Allt såg bra ut.
Bebisen ligger på tvären. Men det kan tydligen vara så fram till vecka 36 då han ska ha lagt sig med sitt huvud neråt annars blir det vändningsförsök. Men jag tror att han lägger sig som han ska snart.
Just nu sitter jag och lyssnar på musik och funderar över vad vi ska hitta på idag.
Det är höstväder ute, men jag gillar när det är svalt nu när jag är gravid. Känner mig rastlös..

Godmorgon mina vänner! Här har dagen precis börjat. Markus har åkt till jobbet. Melvin ser på Babar. Och jag sitter här och skriver. Skall strax börja med mina morgonsysslor ;) Diska lite, vika gårdagens tvätt som hängt ute på tork, och idag ska vi även göra det lite fint här hemma med att byta gardiner i tv rummet och lägga på lite fina dukar som jag tvättat. Under eftermiddagen ska Melvin vara hos farmor och farfar för jag ska gå själv till barnmorskan idag. Just nu sparkar lilla plutten lite, han har precis kommit igång. Varje gång jag sätter mig ner när det gått en stund sedan han sparkat så känner jag honom röra sig och då blir jag lycklig igen :) Nu är det mindre än 5 veckor kvar tills vi har honom här, åhhh vad jag längtar! Nu snart ska vi sätta upp sängen och göra fint, och tvätta alla hans kläder och förbereda. Känns overkligt att vi snart kommer ha våran bebis här, helt overkligt, MEN HELT UNDERBART!

Tänkte skriva av mig lite om hur oron kom och hur det har varit. Lite för att kunna släppa det och gå vidare.
Det började somsagt i början av praktiktiden. Jag fick ont i mitt ena ben, jag gick till vårdcentralen för att fråga vad det kunde bero på. Läkaren skickade mig vidare till Näl till förlossningen för att utesluta blodpropp. Där fick jag sitta hela dagen med rädslan att ha fått en propp i benet som kunde åka med blodet till lungan. Som ni förstår så var detta otroligt jobbigt för mig. Jag fick gå igenom förlossningen där Vanessa föddes. Tårarna kom och jag har nog inte kännt mig så ensam många gånger tidigare. De röntgade mitt ben och det visade att det inte var någon propp. Allt såg bra ut. Men jag kunde inte släppa detta utan oron fanns kvar. Att det gjorde ont berodde på att jag fått ett åderbrock på benet och det kan man tydligen få när man är gravid. Men benet började leva sitt eget liv tyckte jag. Jag gick till vårdcentralen igen då jag tyckte att det blev värre. Läkaren tog ett d-dimer test på mig. Detta test gör man för att se om man har förhöjda värden något som påverkar hur blodet rinner typ. Alltså om man har höjda sånna väden så har man en propp. Så sa läkaren. För att utesluta risken för propp så togs detta prov på mig. Läkaren sa att om jag skulle få ett brev på posten så betydde det att allt såg normalt och bra ut. Om han skulle ringa mig så betydde det att det inte såg bra ut och då måste jag åka till sjukhuset för utredning. Några dagar gick och han ringde!!! Han sa att mina värden var lite förhöjda och att jag måste åka till sjukhuset för utredning direkt! Så Markus kom hem från jobbet och Melvin åkte till farmor o farfar och vi fick åka till sjukhuset. Då mådde jag skit! När vi kom in på akuten så fick jag ligga och göra massa kontroller och jag sa att jag mådde bra men de sa att mina värden var väldigt förhöjda och att de inte kunde svara på om jag skulle överleva. Detta låter inte klokt! Men så var det. Jag fick sedan komma till en avdelning där jag fick ligga i en säng. Sedan kom en läkare in och sa att allt var ett missförstånd, att jag var fullt frisk och att han inte förstod varför de tagit dessa provet från början för provsvaren visade helt normala. D-dimer är inget prov som man ska ta på en gravid kvinna eftersom dessa värden SKA stiga under graviditeten. Och han sa att mina värden t.o.m var under vad de skulle ha kunnat vara. Så från att komma in till sjukhuset med ett besked att det var typ akut, till att få konstiga svar som att de inte vet hur allvarlig situationen är, att de kanske ska kontakta förlossningsläkaren till att sedan få veta att man är frisk som en nötkärna och att man kanske t.o.m har bättre värden än många andra! Sedan visade det sig att läkaren på vårdcentralen inte visste detta om att d-dimer stiger normalt under en graviditet, det visste inte personalen på akuten heller. Och mitt hjärta höll på att stanna av oron som detta skapade. Men jag blev ju bara glad att allt var bra med mig och bebisen. Det är ju huvudsaken.
Detta låter som nån dålig komedifilm eller något ju. Låter ju overkligt. Usch o fy.. Men nu när jag läser det själv så kanske jag kan få ett annat perspektiv till dethela. Det är skönt att få skriva av sig här :) Hoppas ni inte tycker att detta är ett knäppt inlägg, men det är ju faktiskt en av de knäppaste och sjukaste situationer jag varit med om!

Nu är jag och bebis i vecka 34 och nu är det bara 5 veckor kvar till igångsättning av förlossningen. Och jag hoppas, önskar och ber varje dag att det ska gå bra att sätta igång det. Att vi får ha våran lilla kille hos oss om 5 veckor. För jag kan ju säga att denna senaste tiden har stundvis varit allt annat än enkel. Oron är väldigt stark ibland och jag måste flera gånger om dagen sätta mig ner och tvinga mig själv att tänka positivt och att låta de underbara och lyckliga känslorna komma fram! För om man bortser från oron så är jag jättelycklig. Och när jag känner efter inåt så känner jag hur denna lilla bebis i min mage ger en sån stor lycka. Dessa känslor skapas från honom till mig och det är något alldeles speciellt!
Graviditeten har hittills varit bra. Jag känner mig inte speciellt tung o så. Utan jag känner mig ganska som mig själv :) Det är skönt! Alla kontroller har visat bara positivt och om lite mindre än två veckor ska vi göra sista ultraljudskontrollen innan igångsättningen. Det känns som att det ultraljudet kommer kännas lite extra. Om allt är bra även då så kommer jag att andas ut lite extra eftersom ett sådant ultraljud talar om ganska mycket om hur det är där inne i magen. Det kommer även att göras en viktskattning så då får jag veta ungefär hur stor han kommer att vara när han kommer ut.
Känslomässigt var första 5-6 månaderna i graviditeten ganska bra. Jag gick och var lycklig för att jag hade en bebis i magen men jag kunde skjuta oron framför mig på något vis. Det kändes avlägset med stor mage och sjukhus och förlossning o.s.v. Tanken slog mig att "vi ska få en bebis". Jag pluggade och det syntes inte så jättemycket på mig att jag var gravid. Men när jag började min praktik så växte magen pang bom och kroppen förändrades även då en hel del. Min mage blev stor och alla såg att jag var gravid. Då kom frågorna och eftersom jag arbetade i en barnklädes butik så fick jag vara smakråd och visa fina kläder som folk skulle köpa till nyfödda bebisar. Då blev jag väldigt påmind om min lilla Vanessa. Det var även "lång tid" kvar till förlossningen kände jag och tankar om oro, sjukdomar och döden började mer och mer komma in i mina tankar. Eftersom jag stod upp hela dagarna i butiken och belastningen från graviditeten så blev mitt ena ben på något vis mer belastat än det andra och oron kring att få en propp i benet blev som en fixering för mig. En propp som skulle vandra vidare och sätta sig i lungan och de skulle inte kunna rädda mig och bebisen.  Nu har jag kommit över dessa tankar. Självklart har jag haft det jobbigt och jag måste kämpa med mina tankar.
Nu är jag tack och lov i vecka 34 och det börjar kännas mer och mer underbart igen, alldeles underbart!
Jag får orostankar dagligen, men jag tänker då att "vad är fakta nu Camilla?" Då är svaret "Allt ser bra ut och bebisen sparkar för fullt därinne och jag är fullt frisk!"
Jag harblivit väldigt känslig för att höra om andras sjukdomar och börjar då tänka djupa och jobbiga tankar. Men när jag tänker efter steget längre så har det med sorgen och oron att göra och det kommer att bli bättre och kanske släppa helt när bebisen är ute sedan.
Nu i skrivandets stund så sparkar han förfullt :) Och imorgon ska vi till barnmorskan och jag hoppas att han lagt sig med huvudet neråt eftersom han måste ha gjort det innan 26 juli säger dom :) Bebisarna ska tydligen ligga nedåt en månad innan beräknad förlossning. Men det tror jag allt att våran lilla kille gör. Det känner jag på mig.