Känns lättare!
Igår var vi på torp en sväng :) Det var så underbart mysigt, jag och Melvin gick in på H&M och han fick ny mössa & vantar, och kalsonger :) Han bar allt så duktigt själv. Och så köpte jag ett par nya svarta byxor. Jag kan ha storlek 38 nu. Testade att ta på mig vanliga byxor med storlek 38 efter 1 månad efter att Dennis var född, men då gick de inte att knäppa knappen. Men efter 2 månader så gick det bra :) Köpte även lite smink o så. Det är dyrt med smink, jisses. Men men :) Efter H&M gick vi in på Ica Maxi och handlade lite. Melvin hade egen kundvagn som han körde hur snabbt somhelst och vägrade lyssna.. Men tillslut gick det bra och vi kom ut med det vi skulle ha.
Dennis är nu 2 månader och 1 vecka (imorgon blir han det).
De första månaderna har varit mysiga och underbara men jobbiga eftersom jag haft så mycket jobbiga tankar.
Men för varje dag som kommer och går och som visar sig vara en bra dag så mår jag allt bättre.
Nu ska vi strax gå och hämta Melvin på dagis, och sedan gå en sväng. Sedan ska vi hem och laga mat.
Imorgon ska jag på begravning, då ska farmor vara här och passa barnen. Känns INTE bra att åka ifrån, önskar att Dennis kunde följa med mig. Jag har så svårt för det att ha någon annan i mitt hem när jag inte är hemma. Hur ska jag klara det?
Ens hem är så privat och personligt. Vet inte hur jag ska lösa detta.
Hoppas allt är bra med er!
Tillägnad de barn som går bort innan de hinner se solens ljus :(
Make a little space, to make a better place..
Jag såg ett program på tv 3 som heter sanning och konsekvens, avsnitt 1 handlade om de bebisar som dör i magen i slutet av graviditeten. I programmet så fick två mammor berätta sin historia om hur de upplevt sin historia, de berättade om sitt öde om hur de förlorat sina små bebisar. Så gå in på tv 3 s hemsida och klicka er vidare till programmet sanning och konsekvens del 1 så får ni ta del av deras gripande livshistoria. Önskar att jag kan lära mig att länka sidor,då hade jag gjort det.
I programmet så berättar de om hur de kände minskade forsterrörelser i magen i slutet av graviditeten och de talade om detta för sin barnmorska som sa att det var fullt normalt att det kan kännas så i slutet av graviditeten eftersom det då är mindre plats för bebisen att röra sig på, denna information är fel!! Man ska känna bebisen lika mycket och VARJE DAG. Om man inte gör det så SKA MAN SÖKA AKUT VÅRD OCH ÅKA TILL FÖRLOSSNINGEN och OM man som mamma känner att NÅGOT är fel så ska man söka för det. Jag säger bara till Alla blivande föräldrar ATT OM NI KÄNNER ATT NÅGOT ÄR FEL MED ER LILLE BEBIS I MAGEN SÅ SÖK AKUT VÅRD för att kolla att allt är bra genom att få göra extra ultraljud!! Det kan rädda liv!
Jag tycker att det är sjukt att det inte görs fler ultraljud på våra bebisar i magen, det kan rädda våra bebisars liv.
Jag tror att i framtiden så kommer de att kunna rädda fler bebisar som Vanessa. Jag önskar det så mycket!
När jag väntade Vanessa så kände jag att hon var så lugn i magen. Men jag trodde att det kunde vara så eftersom jag hört saker som att "ingen graviditet är den andra lik" o.s.v. Det är fel, bebisen ska inte vara så lugn! Jag vet det nu. En bebis ska sparka och röra sig fullt och friskt varje dag. Om den inte gör det så kan något vara fel. Om den inte gör det så ska man söka för det akut och få göra extra ultraljud. Jag tänkte att min oro skulle släppa när Vanessa var född, hon föddes men hon levde inte. Att inte sjukvården forskar mer om varför bebisar dör i magen i slutet av graviditeten skrämmer mig. De dör utan orsak, utan att vi får en enda chans att rädda dem, de dör utan en förklaring! Varför?
I programmet så berättar de om hur de kände minskade forsterrörelser i magen i slutet av graviditeten och de talade om detta för sin barnmorska som sa att det var fullt normalt att det kan kännas så i slutet av graviditeten eftersom det då är mindre plats för bebisen att röra sig på, denna information är fel!! Man ska känna bebisen lika mycket och VARJE DAG. Om man inte gör det så SKA MAN SÖKA AKUT VÅRD OCH ÅKA TILL FÖRLOSSNINGEN och OM man som mamma känner att NÅGOT är fel så ska man söka för det. Jag säger bara till Alla blivande föräldrar ATT OM NI KÄNNER ATT NÅGOT ÄR FEL MED ER LILLE BEBIS I MAGEN SÅ SÖK AKUT VÅRD för att kolla att allt är bra genom att få göra extra ultraljud!! Det kan rädda liv!
Jag tycker att det är sjukt att det inte görs fler ultraljud på våra bebisar i magen, det kan rädda våra bebisars liv.
Jag tror att i framtiden så kommer de att kunna rädda fler bebisar som Vanessa. Jag önskar det så mycket!
När jag väntade Vanessa så kände jag att hon var så lugn i magen. Men jag trodde att det kunde vara så eftersom jag hört saker som att "ingen graviditet är den andra lik" o.s.v. Det är fel, bebisen ska inte vara så lugn! Jag vet det nu. En bebis ska sparka och röra sig fullt och friskt varje dag. Om den inte gör det så kan något vara fel. Om den inte gör det så ska man söka för det akut och få göra extra ultraljud. Jag tänkte att min oro skulle släppa när Vanessa var född, hon föddes men hon levde inte. Att inte sjukvården forskar mer om varför bebisar dör i magen i slutet av graviditeten skrämmer mig. De dör utan orsak, utan att vi får en enda chans att rädda dem, de dör utan en förklaring! Varför?
Mysig fredag!
Vi hade en så mysig dag igår jag och barnen! På morgonen så badade jag Dennis, han älskar att bada :) Då njuter han för fullt, lilla älskade prinsen! När han hade badat så fick Melvin bada. Efter det så bestämde jag att vi skulle baka bullar. Melvin var överlycklig för det :) Vi gjorde vaniljbullar. Sedan ville Melvin hälsa på farmor och farfar, och det fick han så vi ringde farmor och hon kom och hälsade på och han ville följa med och hälsa på farfar också. Lite jobbigt att han åkte men han ville ju det och jag kan inte säga nej om han vill.. Så han sov där. Han och jag har börjat prata om tomten och han hade skrivit ett brev som han o farmor skulle ge till tomten.
Imorse vaknade vi tidigt eftersom Dennis var hungrig. Jag hade planer på att hämta Melvin och ta en höstpromenad o allt. Så jag ringde på morgonen för att planera dagen men då visade det sig att de redan planerat sin dag. Dom skulle träffa sysslingarna klockan tre på dagen och efter det ville han sova över en natt till, så det var bara för mig att gilla läget ;) Jag saknar min Melvin jättemycket. Men men.. jag träffar honom ju snart!
Melvin är inne i en väldigt konstig period nu. Ena stunden är han stor och kan allt själv, nästa stund får han trottsiga utbrott då han mest skriker och bråkar, nästa stund är han liten bebis som vill ha närhet. Det är inte lätt att hänga med i svängarna då det kan förändras på en halv minut. Han har sina perioder på dygnet då han förvandlas till en liten kille som man inte vet alls hur man ska vara mot för han skriker och smäller i dörrar och är helt omöjlig tyvärr, men det går över för att sedan bli samma visa igen.
Han är underbar mot Dennis,jag ser att han älskar honom och det märker de även på dagis. Han älskar att hjälpa till hela tiden. Ge honom nappen och han vill gärna hålla honom. Det är mysigt :)
Imorse vaknade vi tidigt eftersom Dennis var hungrig. Jag hade planer på att hämta Melvin och ta en höstpromenad o allt. Så jag ringde på morgonen för att planera dagen men då visade det sig att de redan planerat sin dag. Dom skulle träffa sysslingarna klockan tre på dagen och efter det ville han sova över en natt till, så det var bara för mig att gilla läget ;) Jag saknar min Melvin jättemycket. Men men.. jag träffar honom ju snart!
Melvin är inne i en väldigt konstig period nu. Ena stunden är han stor och kan allt själv, nästa stund får han trottsiga utbrott då han mest skriker och bråkar, nästa stund är han liten bebis som vill ha närhet. Det är inte lätt att hänga med i svängarna då det kan förändras på en halv minut. Han har sina perioder på dygnet då han förvandlas till en liten kille som man inte vet alls hur man ska vara mot för han skriker och smäller i dörrar och är helt omöjlig tyvärr, men det går över för att sedan bli samma visa igen.
Han är underbar mot Dennis,jag ser att han älskar honom och det märker de även på dagis. Han älskar att hjälpa till hela tiden. Ge honom nappen och han vill gärna hålla honom. Det är mysigt :)
Förlossningsberättelse!
Förlossningen med Dennis är något alldeles speciellt. Från att den sista tiden i graviditeten gått med en ständig oro och rädsla så slutade vår graviditet med kejsarsnitt eftersom Dennis inte ville lägga sig tillrätta och eftersom det som hänt oss i tidigare graviditeten. Så i slutet av graviditeten blev det MÅNGA besök hos barnmorskan för att lyssna på hjärtljuden och för att se hur han låg. Han snurrade runt i min mage, in i det sista av graviditeten. Så två dagar innan planerad igångsättning var vi på Näl för att göra en bedömning om det skulle gå att starta förlossningen. Jag drabbades då av en stor ångest. Och från att ha inställningen att vara positiv och stark så bröt jag nästan ihop och ville inte att läkare eller barnmorskor skulle röra bebismagen!! Jag ville inte att det skulle göras ett vändnigsförsök eftersom jag blev rädd för eventuella risker med det. Jag var så nervös att jag mådde jättedåligt både fysiskt och psykiskt. Eftersom han låg ofta på tvären eller med rumpan före så bestämde vi oss för att göra kejsarsnitt.
Onsdagen den 17 augusti tidigt på morgonen hade vi tid för kejsarsnitt.
Dagen innan fick jag ducha mig med såndär stark tvål på hela kroppen och även håret. Allt det skulle man göra tre gånger på raken och sedan gå och lägga mig i nybäddad säng. Så det gjorde jag. Försökte se på en film lite halvhjärtat på kvällen för att kunna skingra tankarna och som hjälp för att kunna slappna av lite. Vi gick och la oss och tidigt nästa morgon gick jag upp och tog 3 alvedon med en klunk vatten. Det var det som de sagt att jag skulle göra som förberedelse för vad som skulle komma. Jag var så nervös att jag inte kände av min nervösa känsla längre. När vi kom fram till sjukhuset så fick vi komma in på ett rum som blev vårt den stunden vi var där. Jag fick klä på mig såndär vit skjorta och så var det dags. Fick träffa narkosläkaren och hon som skulle göra snittet. Fick möjlighet att ställa frågor o så. Och jag trodde att jag skulle dö. Jag har en ångest för sjukhus och jag vågar inte opereras och så egentligen. Så för mig var det som att gå emot alla mina rädslor. Men jag visste att han måste komma ut på något sätt och det viktigaste var att han kom ut utan att han skulle få ågon skada eller att det som hänt oss skulle hända igen. Så tänkte jag! Tiden gick och när jag pratat med narkosläkaren fick vi gå tillbaka till vårt rum där en barnmorska skulle sätta dropp och kateter och även ge antibiotika o.s.v. Synd bara att hon inte sprutade in det i ådran utan att allt kom ut i vävnaden så att hela min arm svullnade upp till nästan dubbel storlek!!
Jag blev körd i sängen till salen där kejsarsnittet skulle göras. När bedövningen väl var lagd så tappade jag känseln helt i benen och underkroppen. Efter det så tog det bara minuter innan jag hörde en liten pipig och alldeles underbar liten röst, ett pipigt skrik och sedan tog dem honom och visade mig, brevid mitt huvud höll de min alldeles underbara lilla prins och tårar av lycka rann nedför mina kinder. V
Sedan bar de iväg honom till ett rum brevid, eftersom han behövde lite hjälp med att komma igång med andningen. Det är tydligen vanligt att det kan bli så när de föds med kejsarsnitt. Lungorna är ju kanske inte berädda på att börja andas, och bebisen är ju inte helt berädd på att helt plötsligt bli utlyft ur mammas mage sådär. Det var en jobbig start, men ändå underbar. Underbar för att allt gick bra, för att han mådde bra. Men jobbig för att jag inte fick vara tillsammans med honom i början. Jobbig för att han fick vara kvar på neonatal avdelningen det första dygnet, och vi fick ligga på bb avdelningen. Jobbig för att han låg i kuvös och jag låg i sjukhussängen och kunde inte röra mig när jag skulle hälsa på honom på neonatal avdelningen för första gången. Jag fick ligga på förlossningen tills bedövningen släppte, och Markus var med Dennis på neonatal.
Sedan fick vi komma till bb och där fick vi eget rum, lite lyxigt :) Vi fick gå och hälsa på Dennis hur ofta vi ville. Den första dagen fick jag åka rullstol dit, men sedan klarade jag av att gå själv. Det gjorde vidrigt ont i såret de första dagarna. Speciellt smärtsamt va det när bedövningen släppte.
Efter ett dygn på neonatal så fick Dennis följa med oss till bb avdelningen :) Det kändes supermysigt!
Då var det jag, han och Markus och han fick en vanlig såndär plastsäng som bebisar ligger i :)
Då var det mysigt. Men skillnaden mellan av vanlig förlossning och kejsarsnitt är ju bl.a att man kan röra sig normalt efter en vaginal förlossning. Det kan man inte efter ett kejsarsnitt. Det är jättesvårt att ens vända sig om i sängen, det går inte att göra det förresten för det gör så ont. Jag kunde inte sätta mig upp själv så det var ju svårt att ta hand om Dennis, så Markus fick göra det en hel del och jag fick göra så gott jag kunde. Jag längtade så tills jag kunde ta hand om honom sådär naturligt utan att ha så ont.
Tiden på bb kändes annorlunda mot första gången då vi låg där och hade fått Melvin. Vi hade ju eget rum men det kändes inte sådär mysigt. jag såg inte så mycket av de andra föräldrarna, för jag var mest på rummet förutom sista dagen då jag gick ut och hämtade mat själv och badade Dennis i deras skötrum. Men det kunde jag hoppat över för han skrek och ville inte alls bada där :) Men hemma älskar han att bada! :)
Första gången jag får hålla lilla hjärtat. Jag är väldigt känslomässigt berörd på bilden. Minns känslan av att det kändes som en liten "chock". Plötsligt var han ute men låg i kuvös med slangar. Det gjorde ont i mitt hjärta just då. Samtidigt var jag såklart överlycklig att allt gått bra, han var hos oss och jag ville bara pussa och krama honom! Men alla slangar var ivägen. Så kändes det då.
I rummet på bb. Äntligen var han fri från sladdar, slangar och kuvös. Nu kunde vi bära honom och hålla om honom hur mycket somhelst :) Lilla skrutten :)
Haha, jag ser inte riktigt klok ut! Men somsagt så var det inte så enkelt att gå runt, att stå upp och att stå rakt. Här sköter jag iallafall om lilla prinsen inne på rummet V
På fredagen den 19 augusti så kom prins Melvin och hälsade på oss! Det var så mysigt. Men jag har nog aldrig kännt mig så rörd i hela mitt liv. Jag satt på en stol inne i rummet och väntade. Så öppnas dörren och in kommer min stora duktiga lilla älskade Melvin in där lite försiktigt. I handen har han en påse och hans ögon är stora och förväntansfulla. Så går han fram till sin lillebror och tittar på honom och så ger han presenter som han köpt med sig. En nalle, en mössa och en lite prydnadssak. Han hade skrivit och målat på paketpapperet. Åh, som han längtat efter sin lillebror! V
Älskar er! Melvin med nallen han hade med sig i present till sin lillebror. Dennis ser inte så happy ut på bilden kanske men ;) Underbara är de båda två, mina prinsar!
Onsdagen den 17 augusti tidigt på morgonen hade vi tid för kejsarsnitt.
Dagen innan fick jag ducha mig med såndär stark tvål på hela kroppen och även håret. Allt det skulle man göra tre gånger på raken och sedan gå och lägga mig i nybäddad säng. Så det gjorde jag. Försökte se på en film lite halvhjärtat på kvällen för att kunna skingra tankarna och som hjälp för att kunna slappna av lite. Vi gick och la oss och tidigt nästa morgon gick jag upp och tog 3 alvedon med en klunk vatten. Det var det som de sagt att jag skulle göra som förberedelse för vad som skulle komma. Jag var så nervös att jag inte kände av min nervösa känsla längre. När vi kom fram till sjukhuset så fick vi komma in på ett rum som blev vårt den stunden vi var där. Jag fick klä på mig såndär vit skjorta och så var det dags. Fick träffa narkosläkaren och hon som skulle göra snittet. Fick möjlighet att ställa frågor o så. Och jag trodde att jag skulle dö. Jag har en ångest för sjukhus och jag vågar inte opereras och så egentligen. Så för mig var det som att gå emot alla mina rädslor. Men jag visste att han måste komma ut på något sätt och det viktigaste var att han kom ut utan att han skulle få ågon skada eller att det som hänt oss skulle hända igen. Så tänkte jag! Tiden gick och när jag pratat med narkosläkaren fick vi gå tillbaka till vårt rum där en barnmorska skulle sätta dropp och kateter och även ge antibiotika o.s.v. Synd bara att hon inte sprutade in det i ådran utan att allt kom ut i vävnaden så att hela min arm svullnade upp till nästan dubbel storlek!!
Jag blev körd i sängen till salen där kejsarsnittet skulle göras. När bedövningen väl var lagd så tappade jag känseln helt i benen och underkroppen. Efter det så tog det bara minuter innan jag hörde en liten pipig och alldeles underbar liten röst, ett pipigt skrik och sedan tog dem honom och visade mig, brevid mitt huvud höll de min alldeles underbara lilla prins och tårar av lycka rann nedför mina kinder. V
Sedan bar de iväg honom till ett rum brevid, eftersom han behövde lite hjälp med att komma igång med andningen. Det är tydligen vanligt att det kan bli så när de föds med kejsarsnitt. Lungorna är ju kanske inte berädda på att börja andas, och bebisen är ju inte helt berädd på att helt plötsligt bli utlyft ur mammas mage sådär. Det var en jobbig start, men ändå underbar. Underbar för att allt gick bra, för att han mådde bra. Men jobbig för att jag inte fick vara tillsammans med honom i början. Jobbig för att han fick vara kvar på neonatal avdelningen det första dygnet, och vi fick ligga på bb avdelningen. Jobbig för att han låg i kuvös och jag låg i sjukhussängen och kunde inte röra mig när jag skulle hälsa på honom på neonatal avdelningen för första gången. Jag fick ligga på förlossningen tills bedövningen släppte, och Markus var med Dennis på neonatal.
Sedan fick vi komma till bb och där fick vi eget rum, lite lyxigt :) Vi fick gå och hälsa på Dennis hur ofta vi ville. Den första dagen fick jag åka rullstol dit, men sedan klarade jag av att gå själv. Det gjorde vidrigt ont i såret de första dagarna. Speciellt smärtsamt va det när bedövningen släppte.
Efter ett dygn på neonatal så fick Dennis följa med oss till bb avdelningen :) Det kändes supermysigt!
Då var det jag, han och Markus och han fick en vanlig såndär plastsäng som bebisar ligger i :)
Då var det mysigt. Men skillnaden mellan av vanlig förlossning och kejsarsnitt är ju bl.a att man kan röra sig normalt efter en vaginal förlossning. Det kan man inte efter ett kejsarsnitt. Det är jättesvårt att ens vända sig om i sängen, det går inte att göra det förresten för det gör så ont. Jag kunde inte sätta mig upp själv så det var ju svårt att ta hand om Dennis, så Markus fick göra det en hel del och jag fick göra så gott jag kunde. Jag längtade så tills jag kunde ta hand om honom sådär naturligt utan att ha så ont.
Tiden på bb kändes annorlunda mot första gången då vi låg där och hade fått Melvin. Vi hade ju eget rum men det kändes inte sådär mysigt. jag såg inte så mycket av de andra föräldrarna, för jag var mest på rummet förutom sista dagen då jag gick ut och hämtade mat själv och badade Dennis i deras skötrum. Men det kunde jag hoppat över för han skrek och ville inte alls bada där :) Men hemma älskar han att bada! :)
Första gången jag får hålla lilla hjärtat. Jag är väldigt känslomässigt berörd på bilden. Minns känslan av att det kändes som en liten "chock". Plötsligt var han ute men låg i kuvös med slangar. Det gjorde ont i mitt hjärta just då. Samtidigt var jag såklart överlycklig att allt gått bra, han var hos oss och jag ville bara pussa och krama honom! Men alla slangar var ivägen. Så kändes det då.
I rummet på bb. Äntligen var han fri från sladdar, slangar och kuvös. Nu kunde vi bära honom och hålla om honom hur mycket somhelst :) Lilla skrutten :)
Haha, jag ser inte riktigt klok ut! Men somsagt så var det inte så enkelt att gå runt, att stå upp och att stå rakt. Här sköter jag iallafall om lilla prinsen inne på rummet V
På fredagen den 19 augusti så kom prins Melvin och hälsade på oss! Det var så mysigt. Men jag har nog aldrig kännt mig så rörd i hela mitt liv. Jag satt på en stol inne i rummet och väntade. Så öppnas dörren och in kommer min stora duktiga lilla älskade Melvin in där lite försiktigt. I handen har han en påse och hans ögon är stora och förväntansfulla. Så går han fram till sin lillebror och tittar på honom och så ger han presenter som han köpt med sig. En nalle, en mössa och en lite prydnadssak. Han hade skrivit och målat på paketpapperet. Åh, som han längtat efter sin lillebror! V
Älskar er! Melvin med nallen han hade med sig i present till sin lillebror. Dennis ser inte så happy ut på bilden kanske men ;) Underbara är de båda två, mina prinsar!
I`m back :)
Det har varit en omtumlande första tid som flerbarnsmamma och jag har haft väldigt mycket i mina tankar.
Nu blir Dennis snart 2 månader! Och jag ska på efterkontroll hos våran barnmorska om 1 vecka. Så så är det :) Idag blir han förresten 8 veckor. Helt underbara veckor, och jag älskar dig mer än livet!
Dennis hemma i sin säng alldeles i början när han va pytteliten :) Älsklingen!
Här är Dennis, mammas lilla älskade prins!
