Det man kan se!
Sitter här och funderar. Det man kan se av en människa säger så lite om allt som finns inom oss.
Jag lever, kämpar på så gott jag kan. Jag gör mitt bästa kan man säga.
Men när jag tittar upp mot molnen så vita och härliga de ser ut, så tänker jag på Dig och jag tror att det är där du är nu. En stark längtan efter att komma till dig river sig fast i mitt hjärta. Hur ska jag kunna leva utan dig? Tänk om jag inte kan det?
När jag lyssnar inåt, när jag frågar "min inre röst" så får jag de klokaste och finaste svaren. Jag känner din närhet, och jag kände din närhet en gång speciellt starkt. Jag vet att du inte mår dåligt där du är nu, jag vet att allr blev så sorgligt. Jag vet att jag måste acceptera att du gick bort, jag vet det, men jag KAN INTE släppa taget om OSS. Om drömmarna och jag kan inte sluta tro att du kommer tillbaka! Varför fick du inte stanna hos mig? Det är det enda jag kan fråga mig.
Hur accepterar man? Slutar man någonsin att förneka? Eller kommer det att kännas såhär föralltid?
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra!
