Livet med mina underbara prinsar!

Godmorgon! Nu känns det som att hösten är här. Imorse var det 7 grader ute, lite mysigt! Jag älskar att ta promenader på hösten. Löven ändrar färg och faller sedan av träden, den isande kylan och septembersolen som skiner på dagarna. Kalla morgonar och kalla mörka kvällar. Tända levande ljus, plocka fram de mysiga höstkläderna, krypa upp i soffan och se på nåt bra på tv. Och vardagarna är rätt okej de med. Gå i skolan och lära mig nya saker, en helt ny utbildning, och DET tycker jag är spännande. Melvin går på dagis när jag är i skolan. Han är van vid det nu. Han leker och har sina kompisar som vinkar hejdå till honom när det är dags att gå med mig hem. Förhållandet mellan mig och Markus har ordnat upp sig lite, och det går åt rätt håll. Har bestämt mig för att det är honom jag vill leva med, och han har börjat prata med mig om allt, om känslor, om sorgen... Jag har äntligen börjat på min utbildning och känner hur rätt det känns. Jag mår bra av att läsa om företagsekonomi, jag mådde aldrig bra av att arbeta inom vården. Och det märktes, det var därför det inte gick så bra, för det var inte det som var min mening, det föll sig inte naturligt för mig. Så jag sökte vidare och hoppas nu att jag hittat rätt. Jag har nya drömmar nu och vad jag vill göra och det handlar om ekonomi, handel och livsmedel :)
När det gäller familj, graviditet och det så tänker jag att det är något som framtiden får visa isåfall. Under en långg tid så har jag haft panik över att min familj inte blev så som planerat. Men jag förstår nu att även det varen del i mitt sätt att sörja. Alla sörjer på olika sätt. En av de saker som jag har haft extremt svårt att hantera och ta mig vidare ifrån är mina tankar och ångesten kring att Vanessa inte fick stanna, att jag var gravid i 9 månader men att hon rycktes ifrån oss, att jag var gravid i 9 månader men att Melvin inte har en lillasyster som är 1 år och 1 månad och springer där tillsammans med honom och leker. Att han är ensambarn och att han inte kommer få ett syskon som det blir ganska liten skillnad åldersmässigt. Jag hatade, men det fanns ingen att hata. Tänk att hata, och hatet blir till miljoner tårar. Livet blev inte som det var tänkt. Självklart är det naturligt att känna det jag kännt. De skulle ha varit två, jag skulle haft en dotter, men vi fick ge tillbaka henne till jorden. En bebis som istället för att följa med hem, så fick vi lämna henne tillbaka till himmelen, till stjärnorna.
Men på något vis så vet jag att den lilla flickan som var min Vanessa, hon är en ängel och hon var det hela tiden, och hon hör hemma uppe i himmelen, hon finns där,jag vet det. Men jag saknar henne, det ska gudarna veta, JAG SAKNAR HENNE VARJE SEKUND v