Livet med mina underbara prinsar!

Idag för ett år sedan var vi på Näl på kontroll för att ta reda på hur Dennis låg. Om han lagt sig tillrätta med huvudet nedåt och vi fick även bestämt att det skulle bli kejsarsnitt. Vi var i vecka 39 och han hade fortfarande inte lagt sig tillrätta med huvudet nedåt. Jag var jätterädd att förlossningen skulle sätta igång och han skulle ligga med rumpan nedåt eller på tvären. Han snurrade runt flera varv per dygn inne i min mage! Jag kunde känna när han låg på tvären såklart. Kunde också känna hur huvudet eller rumpan låg uppåt och nedåt. I rent önsketänktande så kunde jag ibland få för mig att jag kände att han låg rätt. Men gick till barnmorskan och hon sa ibland att han låg fel. Ett vändningsförsök inbokades några veckor före beräknad förlossning, i typ vecka 36. Vi åkte till sjukhuset på den tiden. Jag drabbades av en inre panik och kände att jag inte ville att någon skulle röra min mage. Var så rädd att någon skulle gå fel eller att han skulle få navelsträngen runt halsen eller att förlossningen skulle sätta igång. Dessutom så kom alla hemska minnen om förlossningen med Vanessa tillbaka och jag mådde jättedåligt av att vara på sjukhuset. Jag fick varje gång vi var där sitta med en apparat och lyssna och mäta Dennis hjärtljud, det var mysigt och hans hjärta slog perfekt. Jag minns så väl när vi var på ultraljud och minnena från när det fruktansvärda hände med Vanessa kom tillbaka med världens kraft! Jag fick jättejobbiga tankar och känslor och jag var livrädd att något skulle gå fel med graviditeten med Dennis. På ultraljudsbilden såg jag min lilla älskade pojke. Men jag kunde inte ta förgivet att allt skulle gå bra. Det som hänt med Vanessa har satt så fruktansvärt djupa spår i mig!

Vi gjorde inget vändningsförsök, jag vågade inte det. Sedan blev det sagt att vi fick välja mellan igångsättning eller kejsarsnitt. Först kände jag för igångsättning,men när han sedan bara snurrade runt i magen så vågade jag inte riskera att han skulle vända sig fel eller att han skulle hamna på tvären och vem vet vad som hade kunnat hända då. Vi båda, jag och Markus kände att vi kände oss mest trygga i att få göra kejsarsnitt. Av den anledningen som jag kände allra starkast var att då kunde jag höra hans hjärtljud och sedan så skulle dom ta ut honom och han skulle må bra. Jag var livrädd för båda vanlig förlossning och kejsarsnitt. Och jag har aldrig i hela mitt liv varit så rädd som den dagen då han kom till världen! Jag trodde min sista stund var kommen. Men jag överlevde, han mår jättebra. Allt gick bra!

Och nu på fredag så fyller han 1 år! Och jag kan säga helt ärligt att jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv som jag är nu...