Ett minnesalbum <3
Den senaste tiden har mina tankar vandrat mellan att vara i nuet, och att plötsligt få minnesbilder av starka upplevelser och händelser. Tankarna förflyttar mig tillbaka i tiden. Känslor, tankar och minnen kommer tillbaka. Minnen som funnits djupast inne i min själ. Minnen som legat djupt nedbäddade som nu kommer tillbaka till mig. Det är väl så med sorg. Att man kan ta in en viss del av allt som hänt. En del i taget. Det tar år innan man kan ta till sig en del minnen.
Jag skulle vilja skriva om mina minnen här. Minnen som kommit till mig den senaste tiden.
Jag minns tiden då vi bodde på det andra stället, i den lilla lägenheten på landet.
Jag minns sommaren då Melvin var 2 år och Vanessa låg i magen. Magen var stor som bara den och det var varmt och tungt. Jag blev alldeles svettig av att promenera på dagarna. Vi hade en syskonvagn som var ljusblå och svart. Jättesnygg var den! Melvin brukade sov middag i den. Provligga måste man göra :) Den var så stor den vagnen.
Ett annat minne som kom var tiden på barnmorskemottagningen Fröja i Stenungsund. Minns så detaljerat. Minns barnmorskan, vad hon hette och hennes röst och så minns jag mig själv. Jag minns mig, och känslan jag hade när jag var där. Minns att jag mådde extremt illa. Att jag var sjukt trött och matt. Jag orkade knappt gå utan att känna mig sjuk. Jag minns de äckliga järntabletterna jag tvingade mig själv att äta. Jag hade järnabrist anemi och hade extremt låga järnvärden. Fick ta järnmedicinen i flytande form och det smakade skit rent ut sagt!
Jag minns längtan. Hur ALLT fram dag ett kretsade kring Melvin och Vanessa.
Jag minns ensamheten. Jag kände mig ensam..
Även fast dessa minnen kommit till mig så tror jag eller jag vet att det är av en god anledning.
Det är bra för mig att minnas. För det är en tid jag undermedvetet förträngt.
När jag hade tänkt igenom alla jobbiga minnen så var det precis som dessa minnen fick vila i frid.
Och glada, ljusa stunder med positiva minnen började istället dyka upp.
Jag minns oss. Mig, Melvin och Vanessa. Det var vår tid.
Jag minns Astrid Lindgren filmer på tv:n.
Jag minns en underbar tid tillsammans med Melvin och Vanessa i magen.
Det är våra minnen som INGEN kan ta ifrån oss.
Minns när jag brukade natta Melvin så brukade jag sjunga godnattvisor för Melvin och även för Vanessa i magen.
Minns min stora runda mage.
Jag kommer att bevara dessa fina minnen föralltid.
Något som hjälpt massor också är att jag och Markus nu kan prata om de minnesbilder som kommer upp,
Att få sätta ord på sina tankar och känslor är räddningen enligt mig!
Att man har varandra att prata med!
Jag är nu färdig med Vanessas minnesalbum, eller inte riktigt färdig. Men jag samlade alla minnen vi har av henne och jag har klistrat in alla bilder och skrivit i det album/ bok som vi köpte till henne när hon låg i magen. Boken om Mitt första år. Fick pyssla lite och göra om en del. Så det blev ett jättegulligt & sött album där vi har våra minnen samlade. Det kändes skönt att göra detta. Att få ta alla minnen och göra något vackert av det. Ett minne för livet som alltid kommer att finnas hos oss.
Det kändes så definitivt på nåt sätt. När jag såg att det inte fanns mer minnen som foton o så.
Det tog slut där.
Den svåraste, tuffaste och jobbigaste biten av att göra minnesalbumet var att se fotona på henne och att klistra in dem, och att sedan se hennes kista och klistra in de bilderna. För att sedan se graven. Det var som att se allt så klart framför sig. Allt blev så verkligt. Och det är det dethela är. Verkligheten...
Kommentarer
Trackback
